I och med min och Ellas tioårsjubileum idag, den 29 april 2019, kör jag igång med den här bloggen som kommer att handla om mitt liv med Ella, men kanske ännu mer om hur vi människor kommunicerar med våra hundar, hur vi bemöter och hanterar dem och hur vi skapar gynnsamma relationer med dem.
Men först – Ella! ♥
För tio år sedan släpade jag upp en kartong som innehöll en åtta veckor gammal valp samt hennes startpaket från Försvarsmaktens hundavelstation. Det var dags för mig att bli fodervärd, och jag har nog aldrig varit så lycklig som i bilen på väg hem med Ella sovandes i min famn.
Det första hon gjorde när hon kom ner på golvet var att börja jaga katterna. Tio år senare har hon inte gett upp den fula ovanan. På den tiden var hon dock så liten att hon faktiskt var aningens mindre än åtminstone den största katten (jag har alltid haft två, men det är inte samma nu som då).
Det tog flera månader att få henne rumsren – herregud vad vi rände i trapporna (bor på tredje våningen utan hiss). Dessutom hade hon energi och redan då, liten som hon var, en vilja att arbeta och lära sig nya grejer. För mig som inte haft hund tidigare (jag räknar inte hunden vi hade när jag bodde kvar hos mina föräldrar) var det faktiskt svårt att hålla jämna steg med henne.
Och så har det fortsatt. Det har alltid varit svårt att hålla jämna steg med min hund. Hon rusar genom livet och vill uppleva och göra allting – helst på en och samma gång. Automatiskt blir hon bästis med varenda människa hon möter och hon förväntar sig uppmärksamhet därefter.
Tio år gammal har hon lugnat ner sig en smula. Hon blir fortfarande hysteriskt glad när vi träffar folk hon känner, men hon orkar inte längre kräva uppmärksamhet och bus så lång stund som förr. Hennes leder säger ifrån, vilket jag vetat ända sedan vi fick resultatet från röntgen av höfter och armbågar innan hon gjorde lämplighetstestet.
Tillsammans med Ella har jag haft ett liv jag av uppenbara skäl inte skulle ha haft utan henne. Jag lever med psykisk ohälsa (bipolär sjukdom) och är utöver det rätt lat och bekväm av mig. Ellas närvaro har tvingat mig utanför dörren även de gånger jag inte velat.
Hon har också tvingat mig att ta en rejäl titt på mig själv när det handlar om hur jag vill förhålla mig till hundar. För mig är ledarskap och dominans inte negativt laddade ord, även om jag vet att så är fallet för många andra. För mig handlar det inte om något annat än att vara en tydlig vägledare som ger hundens tillvaro struktur och riktning. Strategierna och teknikerna för detta varierar nog hos de flesta som lever tillsammans med hundar, men jag kan bara prata för min egen del när jag säger att det (för mig) handlar om att veta vem jag är och våga kräva mitt utrymme.
Trots att vårt gemensamma liv de senaste tio åren inte alltid har varit en dans på rosor är jag så otroligt tacksam över att jag fått möjligheten att leva tillsammans med Ella. Jag kommer inte att skaffa en till foderhund från Försvarsmakten, och det är inte heller något jag rekommenderar en privatperson – men faktum kvarstår; min erfarenhet av en försvarsmaktsuppfödd hund är att det är otroligt häftiga hundar. Jag tror inte att jag någonsin igen kommer att leva med en hund som har samma psyke som Ella.
Försvarsmaktens Ella är en av mitt livs största kärlekar. Hon kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Jag kan inte fatta vilken tur vi har haft, hon och jag, som trots att vi är så olika har fungerat så bra ihop.
#mattesjackejunge