Jag är egentligen allergisk mot både hund och katt – främst katt. Min personliga övertygelse är att min allergi grundar sig i min rädsla att “commit” eftersom det trots allt är så att djur inte lever lika länge som vi – alltså lämnar dem oss långt innan det är dags för oss själva att dö. Det här är det främsta skälet till att jag inte ville ha djur när jag var yngre.

Ett annat sätt att se det är att så fort vi tar in ett djur i våra liv börjar vi nedräkningen mot den dag de lämnar oss igen. Det är inte ett särskilt kul sätt att se det på, men det är ett sätt. Om inte annat påminner det oss om att inget varar för evigt, och att vi bör ta hand om de relationer vi har så länge vi faktiskt har dem.

Med det sagt; let’s move on.

Den 4 mars blev Ella tio år gammal. Med tanke på hennes C-höfter och måttliga pålagringar på armbågarna hade jag någon fix idé om att hon inte skulle bli över sju, och nu har jag haft lyxen att ha henne i mitt liv flera år till. Men det märks att hon är gammal.

Det som är märkligt med att ha en hund som Ella, nu när hon är gammal, är att hon beter sig som jag tror att normala hundar gör som hyfsat unga. Hon har fortfarande sin höga energi, men den är med ålderns rätt dämpad, likaså hennes oerhörda intensitet. Jag tror att det bara är jag och möjligen ett ytterst fåtal personer till som känner henne, som kan se att hon är gammal.

Ett av sätten jag märker det på är naturligtvis hennes leder. Det började märkas för kanske tre år sedan eller så – hon klev snett på en sten i skogen och haltade under ett par veckor. Efter det började hon halta till och från regelbundet och vi tvingades anpassa längden på promenaderna ganska kraftigt. Nu är hennes hälta kronisk trots värktabletter, och det är så otroligt tråkigt att se henne ströppla sig fram genom tillvaron. När vi är ute är det dock mer hälta och inte så mycket ströpplande som inomhus.

Först och främst kan jag säga att Ella har varit en otroligt frisk hund. Hon har varit sjuk en gång i sitt liv – hon fick kennelhosta när hon var ungefär ett år gammal, men med lite Bisolvon gav det med sig på ett par veckor eller så. Resten av tiden är det värsta som har hänt att hon varit lite dålig i magen i samband med löp – annars har hon varit frisk som en nötkärna.

Men sedan nyår har vi haft ett par incidenter där hon nästan skrämt livet ur mig. Det första som hände var att hon gav mig den där känslan av att veta att det snart är dags. Det där som så många pratar om, att man helt plötsligt bara vet. Känslan hon gav mig var att hon skulle lämna mig inom sex månader – och ja, det var det tidsperspektiv jag kände att hon gav mig.

Det torde inte förvåna att jag ägnade rätt mycket tid i flera dagar åt att vara helt knäckt och gråta ögonen ur mig.

Ett par veckor efter detta fick Ella sitt livs första urinvägsinfektion. Tur för mig att det var snö så att jag upptäckte att hon kissade blod. Otursamt för mig är jag sjukpensionär med oerhört begränsad mängd pengar – men vi fick hjälp så att vi kunde gå till veterinären och få antibiotika och värktabletter.

Kanske sex veckor efter det höll hon på att skrämma livet ur mig. Helgen innan jag fyllde år hade min hund så ont att hon knappt kunde gå. Och jag menar det verkligen; hon kunde knappt stå på benen. Jag var tvungen att ringa en kompis och säga åt henne att ta en titt på Ella på avstånd. Det enda hon fick ur sig var – wow. Det där ser inte bra ut. Och när vi träffades utanför porten blev Ella inte ens glad – hon som alltid blir så löjligt, extremt jävla överlycklig när hon träffar folk hon gillar.

Jag trodde att jag skulle bli tvungen att ta bort henne då. Sådär akut, liksom. Men – jag hade värktabletter kvar sedan urinvägsinfektionen, och faktum är att det hjälpte. Med tanke på min ekonomi fick jag be om hjälp så vi kunde ta oss iväg till veterinären igen, ett par dagar senare – och då fick vi samma värktabletter som tidigare. Tyvärr fick vi också reda på att Ella har minst två troliga juvertumörer, varav en möjligen elakartad. Inga prover togs, dels för att jag inte har råd, dels för att jag tycker att hon är för gammal för att opereras (även om jag vet att det finns de som opererar tikar äldre än Ella). Det är ingenting jag vill utsätta henne för.

Så – jag har en gammal hund som har ont i ryggen och i sina ben och dessutom har juvertumörer (jag tänker utgå från det, eftersom jag brukar känna där veterinären sade att de befinner sig, och känner ett par, tre vindruvsstora knölar innanför). Men hon bryr sig inte nämnvärt om dessa ålderskrämpor, utan tycker att livet är skitkul att leva ändå. Och så länge hon har kul får det vara som det är.

Det blev mycket om leder, värk och liknande – men det märks också att hon är gammal för att hon har så otroligt lite ork i jämförelse med när hon var yngre. Nu säger detta väldigt lite, eftersom hon har så hög energi och intensitet – vilket är ett av skälen till att det kan vara svårt för den vi passerar på promenaden att tro att hon är så gammal som hon är.

Mitt största problem just nu är ovissheten och väntan. Tidsfristen hon angav i vintras närmar sig med stormsteg – men just nu visar hon inga tecken på att vilja lämna mig. Och är det någonting jag verkligen tycker är skitjobbigt är det att inte veta, och att vänta.

 

Hundliv – livsstil

Den 4 juni 2019 förlorade jag Försvarsmaktens Ella till ålderskrämpor och juvertumörer.

 

Den 12 februari 2020 åkte jag till Skåne fram och tillbaka på en dag för att hämta hem min nya hundvalp, Boyo.

 

Följ mig på resan med att uppfostra en valp till en jättehäftig hund!

 

Välkommen!
/Malinka P.

Hundfolk

Detta är personer och/eller organisationer som jobbar på ett sätt som överensstämmer med min egen filosofi om vad som gynnar relationen mellan människa/hund på bästa sätt.

 

Translation

Arkiv
Kategorier