Jag har skrivit ett par gånger att Ella har en väldigt hög energi. Idag tänkte jag ge mig in på att beskriva vad det faktiskt betyder i praktiken, och hur tusan man beter sig för att stå ut med den energin i vardagen. Det är inte det lättaste alla gånger, men vill man att vardagen ska fungera har man inte så mycket val.

Ella är som sagt var uppfödd av Försvarsmaktens hundavelsstation. Det innebär att hon är avlad för att arbeta. Det innebär också att hon har en del egenskaper som i alla fall jag upplever kan vara svåra för en privatperson att hantera och hålla kontroll på – främst därför att som privatperson är det extremt svårt att tillfredsställa det här behovet av att arbeta.

Om man tänker sig att en hund som utbildas för att jobba inom försvaret, inom polisen, tillsammans med väktare eller liknande – då är hunden sysselsatt ett antal (ganska många) timmar per dag. En privatperson som tar över en försvarsmaktsuppfödd hund har inte den tiden eller den möjligheten att aktivera sin hund. Det innebär att det blir väldigt mycket outnyttjad energi som samlas i hunden, både i kroppen och i skallen på den.

Vart gör hunden av denna energi om den inte får utlopp att göra det den är avlad till?

Jo, hunden blir skitdryg. Den blir nervig och stissig, tar på sig egna små uppdrag som den tycker att den behöver göra, den kan bli skitdryg att promenera med, tugga sönder grejer hemma – och så vidare i all oändlighet.

Hur hanterar man all denna överdrivna energi som behöver ha någonstans att ta vägen?

Struktur. Ledarskap. Krav och förväntningar på uppförande.

Jag och Ella är bevis på att det fungerar alldeles utmärkt att ha en försvarsmaktsuppfödd hund till sällskap – om man är beredd att lägga ner det arbete som krävs för att hunden ska kunna fungera socialt utanför hemmet. Har jag lyckats till 100%? Nja, det går nog att debattera.

På det stora hela är Ella en fantastisk hund, men hennes extrema energi tar sig bland annat uttryck genom att hon blir så hysteriskt jävla överlycklig när vi träffar folk ute som hon känner.

Om man inte känner Ella och vet vart hon kommer ifrån kan det vara lätt att uppfatta henne som okontrollerbar och väldigt ouppfostrad.

Det finns säkert lika många sätt att hantera det här på, som det finns människor som har den här typen av hundar. För mig har det viktigaste av allt – och för den delen, också det jag är mest intresserad av, varit just ledarskap. Under årens lopp har nog mitt ledarskap förändrats, och vissa saker har jag en djupare förståelse för hur det fungerar numer.

En sak jag har lärt mig är att våga stå på mig. Det råkar nämligen vara så att Ella är en hund som tar för sig in absurdum. Och det kan ju vara charmigt – till en viss gräns. Men jag måste vara den som sätter ramarna för vår relation och vårt sätt att relatera till omvärlden. Om jag ger den makten till Ella har jag på väldigt kort tid en fullständigt oregerlig hund.

Den metod jag i så hög grad som möjligt använder mig av är att kommunicera med Ella på ett sätt som Ella förstår. För mig är det nämligen viktigt att mötas halvvägs. Många säger att hundar kan lära sig förstå si och så många ord, och det är alldeles säkert sant. Men varför måste hunden lära sig det, när jag lika gärna kan lära mig att kommunicera på ett så hund-likt sätt som möjligt?

En annan strategi jag använder mig av är att rikta min energi. Det här är, mig veterligen, något som inte tas upp särdeles i hundkurser, av hundtränare mer flera, utan sådant som används av ett ytterst fåtal personer som jobbar med framför allt problemhundar. Att ge medveten form och riktning på sin egen energi gör att det blir enklare för hunden att läsa av mig, och jag blir då också lättare att förstå ur hundens perspektiv.

En av poängerna med just detta är att det jag tycker att många människor missar är att det är en enorm skillnad på att träna sin hund och att få sin hund att fungera. En hund kan lära sig hur många kommandon som helst, men det innebär inte att den automatiskt är balanserad och lycklig för den sakens skull.

Och det är det – en balanserad hund, som är mitt främsta mål med att överhuvudtaget ha en hund i mitt liv.

 

Hundliv – livsstil

Den 4 juni 2019 förlorade jag Försvarsmaktens Ella till ålderskrämpor och juvertumörer.

 

Den 12 februari 2020 åkte jag till Skåne fram och tillbaka på en dag för att hämta hem min nya hundvalp, Boyo.

 

Följ mig på resan med att uppfostra en valp till en jättehäftig hund!

 

Välkommen!
/Malinka P.

Hundfolk

Detta är personer och/eller organisationer som jobbar på ett sätt som överensstämmer med min egen filosofi om vad som gynnar relationen mellan människa/hund på bästa sätt.

 

Translation

Arkiv
Kategorier