Under det senaste halvåret har jag vid två tillfällen varit tvungen att tillrättavisa Ella på ett ganska skarpt sätt. Vid båda tillfällena har det berott på att hon gått upp så högt i sin energi att hon inte längre kunde ta vettiga beslut eller bete sig på ett acceptabelt sätt. Sådana gånger krävs det att jag möter Ellas intensitet på samma nivå – annars kan jag inte göra mig förstådd.
Det som är intressant vid de här tillfällena är att se hur omgivningen reagerar. Den första gången var vi omgivna av en grupp människor vi oftast träffar en eller ett par gånger i veckan, varav några tillhör Ellas bästisar. Just den här gången blev Ella väldigt uppjagad och påstridig i sin jakt efter uppmärksamhet, gottis och gos/lek. Det slutade med att jag var tvungen att grabba tag i henne, och hon självmant liksom rann ner på sidan och låg och flåsade ett tag medan hon så sakteliga kom till sans igen.
Min personliga åsikt är att när vi står tillsammans med folk vi känner är det helt ok att hon söker uppmärksamhet, tigger och så vidare – till en viss gräns. När hon blir för intensiv anser jag att det är min uppgift som hennes matte att hjälpa henne att tagga ner. Min hund går väldigt fort från högenergisk till att förvandlas till ett ånglok utan stoppknapp, och då är det jag som måste fungera som hennes bromskloss.
Ella reagerar och svarar överlag väldigt bra på fysisk kontakt. Men det räcker inte med att lägga en hand på henne och säga åt henne att lugna sig. För att min hund ska få möjlighet att andas in och ut ett par gånger, återfå vett och sans och faktiskt höra vad jag säger till henne måste jag grabba tag i hennes kropp och visa att det är dags att lugna sig.
För den som inte har haft den här typen av hund kan det säkert både låta (när jag berättar) och se väldigt hårt ut. Det jag har att säga om den saken är att det är skillnad på hund och hund. Somliga har en energi och intensitet som behöver hjälp för att komma ner till en hanterbar nivå – både för sin egen och andras skull. För mig är det uppenbart att jag inte kan hantera Ella och en av mina bästa vänners lilla löjliga, pipiga Bichon Havanais på samma sätt – jag kan inte använda samma energi, samma röstläge – och med lillherrn, inte heller samma fysiska beröring.
Varför?
Därför att de är två helt skilda individer, olika i storlek, fysisk styrka, energinivå, intensitet och så vidare. Däremot har jag vänner som har och har haft hundar större än Ella, med liknande energi och intensitet. De har stor förståelse för hur jag behöver hantera min hund i situationer där hon riskerar att ta över enbart genom sin intensitet och fasta övertygelse om att hon är ett ånglok.
En annan upplevelse hade jag bara häromdagen – eller häromkvällen, ska jag säga. Vi var ute och på vår korta (såsom de är, numer) promenad hann vi träffa på fyra katter. Ella gillar tanken på att jaga katter utomhus och blir lika uppjagad varje gång vi ser en katt. Sista gången låg en katt halvgömd i buskarna vid parkeringen utanför mitt hus, och Ella gick upp i varv inom loppet av en tusendels sekund. Katten var rätt cool – den satt kvar där den satt och bara tittade på oss. Men Ella skällde och slet i kopplet och betedde sig som en mupp.
Jag har aldrig gillat det här beteendet hos Ella. Aldrig någonsin. Vissa gånger är det mer lätthanterligt, andra gånger stört jävla omöjligt att få ner henne till en hanterbar nivå. Den här gången funkade det hyfsat.
Fast jag blir alltid lite generad när jag exempelvis har morrat åt min hund och upptäcker att det någon har hört. Den här gången gick det förbi en ung kvinna, och jag kläckte ur mig nånting i stil med “sorry för min hunds uppförande”. Till min stora förvåning var hon glad att se att någon faktiskt korrigerar sin hunds beteende på samma nivå som hunden är, och det gjorde mig glad.
Jag tror att många missar det där, att man måste möta sin hund med samma intensitet, när man utför en tillrättavisning/korrigering. Att ha en mjuk energi när man ska vara bestämd mot en hund som är överdrivet intensiv funkar liksom inte. Det blir verkligen bara blaj av alltihopa – tro mig, jag har provat.
Den viktigaste lärdom jag tror att man kan och bör dra av detta med tillrättavisningar är att man aldrig ska vara arg. Det är inte det lättaste alla gånger – återigen, tro mig, been there, done that. Men när man inser att hunden inte beter sig på ett visst sätt för att förolämpa en eller skämma ut en, är det lättare (iaf för mig) att inte bli irriterad i samma utsträckning. Ilska gynnar inte kommunikationen och grumlar din avsikt och ditt syfte med det du försöker få fram.
Att kommunicera med sin hund är ett samspel och en växelverkan. Din hund svarar på din energi, och genom din hunds beteende kan du ta reda på om du behöver förändra något i ditt eget sätt att vara.
Oftast lättare sagt än gjort, men ett extremt spännande sätt att utvecklas på. ♥