Ella är som sagt var ingen ungdom längre. Hon blev tio år gammal den 4 mars, och redan ett par år innan det började det märkas, det här med hennes leder. Hon har haltat till och från, och vi har successivt tvingats dra ner på längden på våra promenader. Sträckorna vi går idag som långpromenader är jämförbara med nattkissen när hon var yngre.

Jag vet inte om jag är extra löjligt blödig, men jag vill gärna vara lite försiktig med min hund nu när hon är gammal. Vi går inte särskilt långt, och vi går heller inte särskilt fort – normal gångtakt de dagar vi har lust, annars mer långsamt.

Det jag tycker är svårast med att leva med en gammal hund är till vilken grad det är ok att vara blödig. En gammal bekant sade en gång till mig att hen hellre tar vara på den tid som är kvar, ser till att hunden får ha roligt, att skapa nya minnen tillsammans – i stället för att vara överdrivet försiktig.

Och faktum är att det ligger en poäng i det. Jag glömmer gärna bort det eftersom jag inte kan tänka mig att vara utan min Ella, men – för vems skull sparar jag på henne?

Är det för att jag ska få ha henne kvar ett par månader till, men att hon har tråkigt under tiden? Eller är det för hennes skull, för att hon inte ska behöva lida?

Våra promenader är som sagt var väldigt, väldigt korta numer. Vi går inte ut för att motionera eller träna kondition – vi går ut för att Ella ska få pinka och skita, lukta lite och rulla sig i harskit på gräsmattorna. Skälla på någon annan hund (eller katt, för den delen) – vara sådär hund-ig, liksom. Och det är ok.

Men faktum är att det finns only so many olika vägar att gå häromkring. Oavsett vilken av dem vi väljer att gå, så var det inte länge sedan vi gick där senast. Och tro mig när jag säger det; det är så  fruktansvärt uttråkande att vi båda nästan smäller av.

Vi har ett elljusspår här. Det ligger nära och bra – och dessutom är det uppdelat i ett antal kortare bitar som korsas av asfalterade gångbanor där man kan gå av om man tröttnar på spåret. Detta innebär att man inte måste gå hela, utan kan gå bara en liten bit.

Det är vad vi gjorde idag. Jag har dragit mig för att gå där, eftersom jag inte haft råd att köpa ett fästinghalsband åt Ella förrän högst nyligen. Hon har redan haft två fästingar, och fästingar är bland det äckligaste jag vet. Men nu har hon sitt halsband och fästingarna kan stanna kvar på sina grässtrån, grenar och så vidare och behöver inte alls följa med oss hem.

Och jag tänkte när vi gick den första, väldigt korta biten i spåret att vi måste göra det här oftare. Jag har ingen aning om hur mycket tid vi har, jag och min Ella, men jag ska nog överge den där tanken på att spara på henne så långt det går. Det är nog tamejfan trevligare, både för henne och mig, om vi kan gå en bit i spåret och ha riktigt mysigt i stället för att dö av tristess på gångbanorna precis bara här runtom.

Men det gör mig väldigt ledsen att tänka på hur vi måste anpassa oss till hennes ork som trots allt bara blir mindre och mindre. Förr eller senare kommer vi dithän när hon inte fixar att gå i trapporna upp till tredje våningen där jag bor, när hon inte fixar att hoppa upp i soffan eller på sängen. Förr eller senare kommer jag att behöva ringa och boka tid – och jag vill inte det.

Det finns mycket som är positivt med att ha en gammal hund – de är kloka och visa och jävligt goa. Men de blir inte yngre, och till slut lämnar de en.

 

Hundliv – livsstil

Den 4 juni 2019 förlorade jag Försvarsmaktens Ella till ålderskrämpor och juvertumörer.

 

Den 12 februari 2020 åkte jag till Skåne fram och tillbaka på en dag för att hämta hem min nya hundvalp, Boyo.

 

Följ mig på resan med att uppfostra en valp till en jättehäftig hund!

 

Välkommen!
/Malinka P.

Kommentarer

är avstängda på grund av återkommande spam.

Hundfolk

Detta är personer och/eller organisationer som jobbar på ett sätt som överensstämmer med min egen filosofi om vad som gynnar relationen mellan människa/hund på bästa sätt.

 

Translation

Arkiv
Kategorier
Samarbeten

Fenrir Canine Show