Mina lögnaktiga djur

Jag gillar inte att förmänskliga mina djur, men jag måste faktiskt säga att det ligger en enormt stor humor i att se dem ibland – för de ljuger så hela kroppen på dem blir knallblå och näsorna kilometer vis långa. Jag har små lögnhalsar till djur, och kan inte låta bli att tycka att det är förjävla roligt.

De ljuger om lite olika saker – det är ju bara Ella som är hund. Småflickorna; det vill säga Zoe och Molly, ljuger om helt andra saker. Ella, hon ljuger oftast när vi träffar andra. Då ljuger hon om att hon minsann aaaaaaldrig blir klappad hemma, och hon får aaaaaldrig någon mat eller något gottis. Nej, för Ella, hon blir minsann misshandlad och slagen och har den snålaste och mest ondsinta matte man kan tänka sig som aaaaaldrig ger henne mat. 😀

Katterna – tja, där handlar det allt som oftast om mat. Framför allt Zoe har en tendens att dra in magen så mycket hon orkar (vilket är rätt skickligt jobbat, för hon är en riktig knubbis) för att visa hur fullständigt utsvulten hon är. Och så vrålar hon. I och för sig; Zoe vrålar i princip alltid. Hon löper inte, för vrålandet är konstant (Zoe är en hittekatt men uppenbarligen kastrerad, för under tio år har hon aldrig löpt), men det gör det dessvärre inte mer avkopplande att lyssna på. Men det är rätt kul när hon försöker övertyga mig om att hon är så mager och utsvulten. Molly, hon kan sitta och se så deprimerad ut. Oj, oj, oj, vad det är synd om henne. Och så piper hon. Inte alls på samma vis som Zoe, men piper, det gör hon.

För att inte tala om det där skitdryga kattbeteendet att först gå runt och pipa och se lidande ut, komma och kräva uppmärksamhet men sitta precis utom armlängds räckhåll. Och så fort jag ändrar ställning eller flyttar mig för att nå ordentligt, näh, då går man sin väg med mallig rygg och hög svansföring. Och det syns ju så jäkla tydligt hur malliga de är. 😀

Det viktigaste, tror jag, när det kommer till de lögner ens djur presenterar för en själv och för andra, är att komma ihåg att det är just lögner. Jag är helt övertygad om att mina djur ljuger för mig och andra för att få så många fördelar de kan. I deras värld är det nog inte ens lögn, utan bara strategier – och det köper jag rakt av. Vem manipulerar inte sin omgivning för att få det man vill ha – i alla fall i vissa sammanhang och inom vissa gränser.

För övrigt är det precis lika jävla roligt att titta på när någon av dem har gjort något de är riktigt, riktigt stolta över. Det ser så himla kul ut när man ser stoltheten i hela ryggraden, upp i nacken, och ut genom hela svansen. Och i hur de svänger på kroppen. Vissa kurvor de får just över ryggraden och nacken – men tvi vale, vad söta de är! ♥ Det är vid just sådana tillfällen jag är sådär överflödigt, löjligt kär i dem.

Ett sådant tillfälle minns jag extra tydligt från när Ella var valp. Jag (och hon!) var i Sala, för jag skulle hänga en utställning tillsammans med ett par vänner. Under en paus gick jag en sväng med Ella, och hon hittade en pinne. Ella var vid det här laget kanske tre månader gammal, och väldigt, väldigt liten. Pinnen var säkert tre gånger längre än hela jycken, och hon bar den i munnen längst ut på ena kanten. Sällan har jag väl skrattat så mycket som åt den där lilla valpen som var såå stolt över sin pinne. Huvudet högt, rak ryggrad, svansen rakt ut och ganska stel, och så kavade hon sig fram i tillvaron med huvudet på sned för att pinnen var så tung.

Jag kan verkligen inte tänka mig ett liv utan djur. De är alldeles för roliga för att vara utan. Långt innan jag hade vare sig katt eller hund, berättade en av mina bästa vänner om sina katter och deras knäppa idéer. Och så är det ju – de har sina idéer för sig, både katterna och hunden. Det går liksom inte att inte älska dem. Visst, ibland är de riktigt påfrestande och dryga – som när katterna river ner grejer, öppnar skåpluckor bara för att de kan (det är Zoe som leker spöke, men I’ve seen her do it, så det så!), studsar runt och kräver grejer.. Men allt som oftast är de bara för jävla goa för sitt eget bästa. Till min fördel, bör tilläggas.

Haha, tur att utrymmet börjar ta slut, för jag sitter här och skrattar så jag frustar te över hela tangentbordet.

Nästa inlägg får nog lov att bli lite mer allvarligt, så jag inte gör mig själv ruinerad genom att förstöra min dator. 😀

 

Hundliv – livsstil

Nu när Försvarsmaktens Ella har lämnat mig är jag hundlös. Tankar och funderingar har jag dock ändå, så kom och häng med mig när jag skriver om ledarskap, kommunikation och relationer med hundar – och hur jag planerar mitt hundliv framåt.

Vi ses på bloggen! =)

Insamling

På sjukersättning tar det tid att spara ihop pengar till en renrasig hund.

Stötta mig gärna genom att klicka här och bidra med valfritt belopp.

Varje bidrag för mig ett steg närmare min hund.

Tack på förhand!

Arkiv
Kategorier
Translation

Hundfolk

Detta är personer och/eller organisationer som jobbar på ett sätt som överensstämmer med min egen filosofi om vad som gynnar relationen mellan människa/hund på bästa sätt.