För att kickstarta inlägget; jag är inte ett dugg intresserad av att träna hund. Dagens hundkurser verkar allihop ha en filosofi och mentalitet som jag inte kan ställa mig bakom – därför att jag helt enkelt inte tror att den är gynnsam för mig och den typ av hundar jag är intresserad av. Jag är övertygad om att positiv träning på det sätt som förespråkas just nu är jättebra – för en viss typ av människa med en viss typ av hund.
För andra hundar – not so much.
Det är inte svårt att lära en hund att sitta, ligga, stanna och så vidare. Det är inte heller svårt att miljöträna den, socialisera den och så vidare. Till den här typen av inlärning kan positiva metoder vara fantastiska – fast personligen tror jag att de har sina baksidor också. Nu är Ella en gottegris, vilket är helt och hållet mitt fel eftersom jag använt väldigt mycket godis i den träning vi gjort genom årens lopp.
Men faktum är att vilken sorts belöning man än använder sig av kan resultatet bli att hunden förväntar sig belöningen men sinnestillståndet förändras inte till det bättre – det kanske rentav blir sämre.
Jag satt och funderade lite på det här med hur positiva träningsmetods-människorna argumenterar för sin sak. Att man genom korrigering/bestraffning/tillrättavisning riskerar att göra hunden illa och förstöra relationen med den. Undrar om samma retorik skulle accepteras och tolereras om man använde den i fråga om mäns våld mot kvinnor?
Jag upplever verkligen att så många människor lägger så otroligt mycket mänskliga känslor och reaktioner på sina hundar. Det innebär att man också lägger absurda mängder förväntningar och krav på sin hund, som jag inte tycker att den ska behöva leva upp till. Varför? För att den är en hund. Inte en människa.
Ella är exempelvis en väldigt påträngande och framfusig hund. Om jag kastade en köttbulle (som alltid används som exempel) varje gång hon agerade ånglok, skulle hon dels springa och äta upp den, därefter komma tillbaka för att få en till, dels skulle hon bli rätt fet. När hon är sådär påträngande och framfusig och faktiskt väldigt krävande är det inte mer än rimligt – tycker jag, att mina krav är av samma styrka som hennes, om inte starkare; nämligen att hon lugnar ner sig. Köttbullen fungerar ju bara som avledning, den gör inte att hon automatiskt upphör med sitt dryga beteende.
Om jag var hon skulle jag se köttbullen som belöning för att hon gör rätt.
Ellas stora fördel är att hennes energi aldrig blir negativ eller destruktiv. En av hennes största styrkor är hennes livsglädje, att hon älskar människor och blir bästis med alla vi möter (inom loppet av tio sekunder). Det som gör det hela påfrestande är ju att hon har så extremt mycket energi, och energipåslag kan man liksom inte riktigt träna bort, känner jag. Det är något man måste dämpa på andra sätt – genom kommunikation.
Jag är lite fascinerad över det faktum att vi överlag är så dåliga på att just kommunicera med våra hundar. Vi är duktiga på att träna dem; vi går på hundkurser, lär dem sitt, ligg, stanna, vacker tass, rulla runt, lek död och så vidare – men vi lär oss inte hundens sätt att kommunicera, och i min värld är det något vi förlorar jättemycket på. Det är ju hur intressant och spännande som helst att medvetet ge sig in i hundarnas sätt att kommunicera. Allt som har med träning att göra är i mina ögon totalt ointressant och mer eller mindre bara till för tidsfördriv. Ja, förutom vardagslydnaden, såklart, för den behöver man ha. Men även den kan man uppnå genom kommunikation med sin hund snarare än träning.
När jag tänker närmare på saken, så slår det mig att många människor har en väldigt paternalistisk attityd till hundar. I stället för att se hunden som en livspartner i mycket högre grad än vi gör idag, så ser vi den som någon som behöver tas omhand på ett faktiskt rätt nedvärderande sätt. Visst, om hunden får ett sår kanske vi måste gå till veterinären – och det har vi bättre koll på än hunden. Men man kanske kan se på sig själv och relationen till sin hund på ett annat sätt?
Det här är inte ett sätt för mig att förmänskliga hunden. Snarare tvärtom – för mig känns det som att fira att det är just en hund. Att vi fungerar olika, men lär oss att kommunicera på ett sätt som gynnar båda parter. Ett sätt som är så naturnära det bara går i en värld styrd av människor.
Jag önskar att fler människor insåg skillnaden mellan hundträning och hundkommunikation. För mig är det två helt skilda saker, och i längden anser jag att hundkommunikationen är viktigare än träningen. Att lära en hund något går fort, sedan krävs bara underhåll av kunskapen. Att kommunicera med en hund är något man gör hela hundens liv. Det kräver lite mer, men är betydligt mer gynnsamt för relationen i längden.
Jag önskar också att fler människor insåg att det är skillnad på hund och hund. Det är en sjujävla skillnad på Ella och en chihuahua. Det går inte att använda samma metoder med två så olika hundar. Vissa hundar har en mjuk mentalitet, och då får man anpassa sin kommunikation till det. Andra hundar – som Ella, har en betydligt tuffare mentalitet, vilket innebär att de både behöver och kan hantera en tuffare kommunikation från sin människa. Att möta hårt med mjukt blir inte bra, lika lite som det blir bra att möta mjukt med hårt.