Det här inlägget är det första som är blockerat från icke-registrerade läsare. Om du vill läsa detta behöver du registrera dig (då får du tillgång till ALLA inlägg samt möjligheten att kommentera), vilket du kan göra här. När du har gjort det och loggat in kan du fortsätta läsa om några av mina funderingar om Ella och hennes ålderdom.
Jag har som sagt var haft en jäkla tur med Ella. Hon har hållit sig frisk under hela sitt liv, fram tills för ett par år sedan. Det hela började med att hon klev snett på en sten uppe i skogen och haltade en hel del under ett par veckors tid. Efter det har hon haltat till och från, ibland mer, ibland mindre, ibland har hon mest gått lite orent.
Tills helgen innan jag fyllde år, när jag trodde att jag skulle behöva ta bort henne pronto. Jag har aldrig i hela min hunds liv sett henne i så dåligt skick. Hon hade så ont så hon höll på att smälla av. Hon kunde knappt sitta – hon hade så ont i ryggen att det syntes på hur hon satt. Hon kunde knappt stå, desto mindre gå. Fy fan, så vidrigt det var.
Nu hade vi ju turen att det fanns några värktabletter kvar sedan hennes livs första urinvägsinfektion någon månad tidigare, och de hjälpte – tack och lov. Ytterligare tack och lov fick vi ihop pengar så vi kunde gå till veterinären och få värktabletter igen. En rejält stor förpackning – dyrt så in i helvete, men värt det.
Det mindre trivsamma var ju nyheterna om Ellas troliga juvertumörer. Med tanke på hennes ålder och fysiska skick har jag inga som helst tankar på att operera henne. Jag tycker att hon är för gammal och det är ingenting jag har lust att utsätta henne för. Min tanke är att det håller så länge det håller, och när det inte håller längre.. då är det dags.
Det läskiga är att – well, jag har hittat det jag misstänker är de här eventuella tumörerna. Det är två (små) vindruvsstora knölar under spenen längst ner mot ljumsken på ena sidan. Men för några dagar sen hittade jag en knöl till, på spenen ovanför.
Hur tusan ska jag tänka om det? Jag inser ju att det sprider sig. Men ska jag tänka att det sprider sig snabbt? Och hur ska jag tänka, oavsett om det är snabbt eller inte? Nu har hon precis börjat släppa päls, och framåt juli till kommer hon att löpa. Jag googlade på juvertumörer och läste någonstans att de växer snabbare i och med löp (eller om det var tvärtom!?).
Något annat jag läste är att juvertumörer kan göra att spenarna vätskar. Hennes två nedersta på samma sida som knölarna har vätskat sig ett bra tag – men jag trodde först att det kanske var skendräktighet från hennes senaste löp. Jag har aldrig varit med om det här, så jag har liksom noll koll.
Men det värsta av allt är att min hund som aldrig någonsin i hela sitt liv har luktat illa (ni vet; blöt hund).. Helt plötsligt luktar hon så illa så jag nästan smäller av. Inte hela tiden, men stundvis är det som att hon har släppt världens äckligaste hundfis – rummet verkligen fylls med jätteläbbig lukt. Jag har läst att även detta händer tikar med juvertumörer.
Och så tänker jag på att det snart är sommar. Med sommarvärme, alltså, inte bara det för tillfället fantastiskt ljuvliga väder vi har (och jag menar det – älskar svala temperaturer och avskyr sommarvärme). Förra sommaren var fruktansvärt påfrestande för oss allihop här hemma. Hur blir det nu, med tanke på att Ella är i så dåligt skick? I slutet av februari sade två av mina bästa vänner att Ella lagt på sig lite. En månad senare är hon så mager under pälsen att jag kan grabba tag i höftbenen på henne, jag kan känna groparna i skelettet på henne. Det syns inte utanpå pälsen, men hon har inte en endaste muskel så långt fingrarna kan känna.
Jag är livrädd för den dagen det är dags. Det finns så många saker att vara rädd för. Själva förlusten i sig är bara en sak att vara rädd för, och den är jag inte nödvändigtvis rädd för. Jag vill bara inte uppleva den.
Ovissheten är det värsta. Inte för att det skulle vara bättre om jag visste att vi hade en vecka kvar tillsammans. Inget alternativ är bra. Men just ovisshet tycker jag är så fruktansvärt påfrestande. Har vi ett par månader kvar? Ett halvår? Ett par år?
Periodvis tänker jag så mycket på detta att det är ett under att jag inte är helt vithårig. Just nu börjar det komma lite fler tankar, efter att ha varit rätt lugnt några veckor. Vi får se hur mycket jag funderar vidare på detta allt eftersom.