Nej, verkligen inte. Ella är en enligt mig och många andra, fantastisk hund. Hon är skitglad, älskar livet, älskar folk, älskar uppmärksamhet, godis, lek och gos. Hon är fullständigt outtröttlig (ja, förr, när hon var yngre, i alla fall), har en superbra näsa, hon har humor, är kärvänlig, oerhört mammig (om det nu ska vara något positivt 😀 ) och så vidare.
Om det nu råkar vara någon som tror det annorlunda så kan jag upplysa om att mitt och Ellas liv tillsammans inte alltid varit någon dans på rosor. Vår relation är fantastisk – och det har den alltid varit. Men vårt gemensamma liv har inte alltid varit just lätthanterligt. Jag ska ta och berätta lite om varför.
Jag lever med bipolär sjukdom. För den som inte vet det, är det en psykisk sjukdom som yttrar sig i form av extrema kast mellan skitbra och skitdåligt mående. För enkelhetens skull underdriver jag kraftigt. Utöver skiftningarna i måendet ger det också väldigt stora skillnader i ens energinivå. Jag är normalt ganska låg i min energi; jag är rätt lat och bekväm av mig. Under en längre depression blir jag så låg i min energi att det knappt går att beskriva.
När man då har en högenergisk hund som Ella, är det inte svårt att klura ut att det väldigt lätt blir konflikt. En av de saker jag tvingats lära mig genom min relation med Ella är att jobba på mitt tålamod. Jag har rätt kort tålamod, och när det brister blir jag lätt arg. Under årens lopp har jag alltså fått lära mig att Ella inte beter sig såsom hon gör för att jävlas, utan för att det är så hon är och fungerar.
And it’s up to me dealing with it.
Jag började lära Ella grundläggande kommandon redan hennes första dag; hon lärde sig att sitta inom loppet av typ fem minuter eller så. Eftersom hon nu råkar vara en försvarsmaktsuppfödd hund så är hon väldigt lättlärd. Nästan allt jag har gett mig på att lära henne har hon lärt sig snabbt. Det finns några saker där jag inte lyckats, men då pratar vi ett antal snäpp högre än vardagslydnad och det jag misslyckats med är att få hennes energi till en nivå där hon kan ta till sig det jag velat att hon ska förstå och därefter göra.
Det jag försöker belysa och förstärka är insikten om att det är en enorm skillnad på att träna en hund och att kommunicera/hantera en hund. Jag pratar inte om vare sig tillrättavisning eller korrigering här, utan ren, skär kommunikation.
På hemmaplan finns det främst ett par saker där jag har misslyckats med att få henne att förstå och upphöra med sitt beteende. Det ena är skällandet och upphetsningen när det ringer på dörren. Det andra är hennes konstanta ganska hårdhänta lek med katterna – och som grädde på det moset har jag rätt töntiga katter som inte säger ifrån trots att deras klor är betydligt vassare än hennes.
Varför jag har misslyckats?
Därför att hennes energi och vilja att uppföra sig på ett visst sätt vida övergår mitt tålamod och min envishet. Jag är betydligt mer envis än Ella när det gäller det mesta, men när det ringer på dörren vet jag ju att någon står där utanför och vill in. Alltså tappar jag tålamodet och vill inte låta personen stå där i hur lång tid som helst. My mistake, jag är medveten om det. Jag vet inte om jag ska vara tacksam över, eller skämmas för, att folk som kommer hit och känner oss vet hur min hund beter sig och stoiskt står ut med den första stunden innanför dörren.
Kontentan och poängen med det hela är att de områden där jag kan känna att jag “misslyckats” är områden där jag själv brister på ett eller annat sätt. Det är inte nödvändigtvis mitt “fel” – det bara är. Sedan är det ju upp till mig att fundera över om det är något jag vill åtgärda – hur viktigt tycker jag att det är att Ella förändrar sitt beteende när det ringer på dörren, eller omkring katterna. Uppenbarligen inte tillräckligt viktigt för att göra något åt det.
Jag tror att man ska ta sig en funderare om man vill använda begreppet “perfekt”, faktiskt. Ingen är perfekt. Inte jag, inte min hund. Inte du, inte din hund. Och man behöver inte heller vara det. Däremot är det till vår fördel att minnas att våra hundar är en direkt spegling av oss. Hur vi läser av våra hundars beteende beror nog på kunskap och intresse.
Jag har skrivit det förr och skriver det igen; hundar är en fantastisk väg till personlig utveckling för den som vill.