När jag blev fodervärd hade jag världens bästa fodervärdskonsulent. Det är tio år sedan, men mig veterligen är hon fortfarande aktiv. Hon är värd all cred möjlig, eftersom hon dels kunde svara på alla dumma frågor jag hade, dels gav oss fodervärdar väldigt värdefull information om hur vi skulle bete oss med våra valpar. Och då menar jag inte enbart i uppfostringssyfte, utan också i vad vi skulle tänka på när vi socialiserade och miljötränade hundarna.

Det finns två aspekter när det gäller aktivering av en FM-uppfödd hund. Den första är att det är nödvändigt att socialisera och miljöträna dem som valpar för att ge dem så goda förutsättningar som möjligt i L-testet. Den andra aspekten är att det är otroligt svårt att hänga med i en sådan här hunds arbetsvilja.

Jag minns när Ella hade förstått att hon skulle sitta ner. Hon satt där och såg skitlycklig ut med tungan hängandes och såg ut som att hon undrade – jaha, nu då? Nu då? Nu då? Vad ska vi göra nu? Det vi begränsades av då, och under alla år efter det, är MIN inkompetens – inte hennes.

Bortsett från detta så finns det mycket en hund tjänar på att uppleva, oavsett om den är uppfödd av Försvarsmakten eller en blandras. Just med Ella ansträngde jag mig väldigt för att miljöträna henne så mycket som möjligt. Hon hade inte varit hos mig länge när vi första gången var ner på stan. Hon satte sig bakom mina ben, men jag ville att hon skulle lära sig att hantera mötet med den nya miljön så jag flyttade mig faktiskt. Tuff som hon är fixade hon det galant.

Vi var också vid vatten – på en brygga som låg lågt i vattnet, och Ella, kanske tolv veckor gammal, skällde ut vågorna rejält när de slog upp över kanten på bryggan. Själv skrattade jag så jag nästan grät – lilla valpen, så stor och häftig. Skogsmiljö och industrimiljöer var också viktigt att hon skulle vänja sig vid och kunna hantera. Bland annat lärde hon sig tidigt att klättra på stegar, gå uppför nättrappor, stå på ostadigt underlag och så vidare.

Vintertid är det ju lite svårare att just underlagsträna en hund, kan jag tycka. Ellas första vinter (med den extrema mängden snö, om någon minns) roade vi oss med att hon fick klättra runt i snövallar och snöhögar och leta godis. Ett jättebra sätt att bygga muskler och samtidigt aktivera både näsa och hjärna. Hon tycker att det är skitkul fortfarande, gammal som hon är. Är det väldigt halt ute (som det var – minns inte vilket år, men kanske 2012/13?) är det ju svårare att hitta på något vettigt. Jag är i och för sig extremt känslig för just halka, men det är faktiskt rätt kul att hålla sig på benen.

Mitt bästa tips för aktivering är att ta allting man möter på en promenad som utmaningar. Man kan gå zick-zack mellan några betongklumpar. Man kan hoppa över samma klumpar. Man kan gömma godisar runt precis samma klumpar. Man kan få hunden att skjuta grejer framför sig (inte nödvändigtvis prylar, men såna där långa U på stolpe som brukar hindra bilar att köra in på cykelvägar) om det går. Lekplatser för barn är fantastiska ställen för hundar – när det inte är några barn där, förstås. Klättra, leta godis, hoppa, gunga (om det finns såna där gigantiska gungor), krypa under staket, gå zick-zack och så vidare. Möjligheterna är oändliga.

Aktivering kan ju också vara att träffa folk. Ella hade inte fyllt ett när vi var på en fest strax innan jul, där det var väldigt mycket folk hon aldrig träffat. Hon var superaktiv hela kvällen – men dagen därpå låg hon däckad och sorterade alla intryck.

När det gäller att socialisera en FM-uppfödd hund upplever i alla fall jag att det är lättast att göra det med folk som är hundvana. En sån här hund är ingenting för den som är hundrädd – inte med deras energi, deras intensitet och vilja till kontakt. Detsamma gäller barn; åtminstone de FM-hundar jag träffat har rusat på utan hänsyn till hur små barnen är, eller hur rädda de eventuellt är eller blir. Som människa har man ett stort ansvar att det inte händer något onödigt.

En annan form av aktivering är kontaktövningar, som också känns viktiga. Det är ju valfritt vilken sorts kontakt man vill ha med sin hund, men i syfte att hjälpa hunden i ett eventuellt framtida arbete inom Försvaret/Polis/väktare kan ju en viss kontakt med föraren vara önskvärd. Själv uppskattar jag att Ella tittar på mig då och då för att se att allt är som det ska, på samma sätt som jag tittar till henne lite då och då.

Om du liksom jag inte har gått någon hundkurs, finns det många böcker om olika sorters aktivering av hund. Jag har en eller möjligen två – orkar inte gå och titta. Det är inte särskilt svårt med helt vardagliga aktiviteter. Vill man börja syssla med mer avancerade grejer kan det nog vara läge att gå en kurs.

 

Hundliv – livsstil

Den 4 juni 2019 förlorade jag Försvarsmaktens Ella till ålderskrämpor och juvertumörer.

 

Den 12 februari 2020 åkte jag till Skåne fram och tillbaka på en dag för att hämta hem min nya hundvalp, Boyo.

 

Följ mig på resan med att uppfostra en valp till en jättehäftig hund!

 

Välkommen!
/Malinka P.

Hundfolk

Detta är personer och/eller organisationer som jobbar på ett sätt som överensstämmer med min egen filosofi om vad som gynnar relationen mellan människa/hund på bästa sätt.

 

Translation

Arkiv
Kategorier