Just begreppet dominans har en väldigt dålig klang i hundvärlden. Jag kan förstå varför – den äldre betydelsen av ordet tolkar i alla fall som att människan inte hade någon direkt relation till sin hund och därför var tvungen att använda sig av fysiskt tvång när hunden inte lyssnade och/eller lydde. Idag går diskussionerna högt och lågt om den så kallade dominansen av hundar, och jag tänkte fundera högt omkring det här litegrand.
Min åsikt om detta är att om man måste dominera sin hund har man missat det här med kommunikationen.
Men tror man att det räcker med köttbullar och träning har man också missat det här med kommunikation.
Och kommunikationen man har med sin hund måste möta hunden där den är. Har man en väldigt lugn och stillsam hund ser kommunikationen ut på ett sätt. Har man som jag, en extremt energisk och framåt hund ser kommunikationen ut på ett annat sätt. I vissa fall måste kommunikationen vara lika intensiv som den nivå hunden befinner sig på, och det är inte alls ovanligt att man i sådana fall måste bli fysisk med sin hund.
Att vara fysisk med sin hund innebär inte att man vare sig slår, sparkar eller misshandlar den.
Att kommunicera med sin hund handlar till en enormt stor del om att vara medveten. Dels om hunden, men kanske framför allt om sig själv. Vilken bild av sig själv presenterar man för sin hund? Hur uppfattar den sin ägare?
Något jag har sysslat med under hela Ellas och mitt liv tillsammans är att äga mitt utrymme (det i princip enda ställe detta inte funkar är när det ringer på dörren). Om Ella ligger i soffan där jag har tänkt sitta är det så självklart för mig att det är min plats, att hon helt enkelt får flytta på sig. Hon får jättegärna ligga bredvid mig, men just den platsen är min.
Hon lärde sig också redan som valp att om jag vill ha hennes tuggben eller leksak så tar jag den. Hon har inget att säga till om där. Det enda jag gör är att förvänta mig att det hon har är mitt, och så tar jag det. Idag räcker det oftast med en harkling eller en blick för att hon ska släppa ett tuggben och backa.
Jag har inget emot att använda ordet dominans när det handlar om hundar, men jag tror att fler måste förstå att betydelsen inte är densamma som förr, eller för den delen, samma sak som när man beskriver en dominant människa. Framför allt är det inte vad som anses dominant inom exempelvis BDSM-sammanhang.
Det viktigaste är att minnas att ingenting kommer gratis. Det krävs arbete från vår sida – och det mesta av oss själva, faktiskt. Till exempel kan det ta väldigt lång tid just att kräva sitt utrymme så att hunden inte tar sig friheter med ens person utan att be om lov. Det kan också ta tid att se det som självklart att man ska kunna plocka av hunden saker utan att det blir konflikt.
Det krävs övning. Om och om igen får man göra om samma sak. Man bygger inte en relation på en dag, och det kan behövas både framgång och motgång för att man ska komma någonstans. Man får ägna sig åt en hel del självrannsakan och därefter lära sig hur man bär sig åt för att rikta avsikten mot hunden som läser och förhoppningsvis följer. Följer den inte är det vi som missat något i kommunikationen.
En annan sak jag också upplever som väldigt viktig i.. nej, jag vill nog faktiskt byta ut ordet dominans mot kommunikation. Jag märker det, nu när jag tänker på det. I vilket fall; en annan sak jag också upplever som väldigt viktig i kommunikationen med våra hundar är att vara lyhörd. Lyhördhet och respekt är superviktiga för att det ska fungera. Nu råkar Ella vara överdrivet social och kärvänlig, men det finns ju hundar som exempelvis inte vill hälsa på vare sig hundar eller människor. Har man en sådan hund är det ju bara att gilla läget och acceptera det, och inte tvinga fram ett socialt beteende.
Hur tänker du omkring dominans och kommunikation?