Visst har jag berättat om det som hände nånstans i slutet av januari/början av februari? Att Ella gav mig känslan av att det är dags för henne att lämna mig. Tidsperspektivet hon gav mig då var ungefär sex månader. Sedan dess har jag gått från att oroa mig gråhårig, till att tro att hon kommer att leva i all evighet.
Nu är det dags för ett nytt tidsperspektiv. Vi låg just och gosade en stund på sängen, och jag får känslan av att det är kanske två månader kvar. Tidigare idag kände jag lite på knölarna hon har under spenarna, och jag tycker att de har växt lite. Plus att hon fått en till under spenen ovanför, så nu är det tre stycken i stället för två.
Jag tar inte med henne om jag ska iväg någonstans dit det är längre att gå än hon klarar – inte nu när jag inte har bil längre. Förra veckan var jag iväg längre än hon klarar, och någon sade till mig att det är så märkligt att se mig utan min hund. Det är inte ens i närheten av hur märkligt det är att gå hemifrån utan henne. Tanken på att vara utan henne är mer än jag nästan klarar av.
Två månader. Det är inte lång tid. Jag tror att det kommer att bli kanske när hon har löpt, vilket jag misstänker att hon kommer att göra någonstans under första halvan av juli. Juvertumörer växer tydligen snabbare under löp, men jag vet inte om det är de eller något annat som gör att det tar slut.
Fy fan, jag smäller av. Jag bröt såklart ihop när vi gosade på sängen, varpå Ella, mupphunden, genast flydde fältet som en löning i smör. Hon gillar inte när jag gråter, så jag brukar försöka låta bli. Men det går inte alltid.
Hur ska jag klara mig utan min Ella? Jag fattar på fullt allvar inte hur jag ska klara mig. Hon är mitt ena ben, min ena arm, min ena hjärnhalva, och hela mitt hjärta.
Jag har svårt att skriva färdigt det här inlägget, för jag bara gråter. Och så tänker jag att jag måste få ihop pengar så att det finns när det är dags. Det löser sig på något vis, men det måste göras.
Hur fan ska det här gå? Ett liv utan Ella. Ett årtionde med världens bästa hund. Nästan en fjärdedel av mitt liv.
Mina djur är min närmsta familj. När en av dem försvinner går jag sönder.