Det har varit på gång rätt länge. Det är säkert en månad sedan jag började se underullen lysa på Ellas höfter och bakben. De senaste dagarna har det kickat igång ordentligt – nu är det liksom bara att plocka ulltussar på henne. Fy fan. Jag kommer att smälla av – det här är verkligen en av de få stora nackdelarna med att ha hund.
En nackdel jag förvisso gladeligen lever med för att få fördelarna, men det gör det inte roligare.
Jag har päls kvar från alla mina djur jag har levt med hittills. Förutom de djur jag har just nu. Därför är jag faktiskt, trots allt, väldigt glad att Ella släpper päls nu. Det innebär nämligen att jag kan roffa åt mig lite och spara.
Vad jag gör med pälsen?
Well, det beror sig lite på. En av mina katter, Saga, som blev hastigt väldigt sjuk för tio år sedan – hennes päls har jag i en tavelram tillsammans med en jättefin bild på henne. Gammelkatten Sotis, hans päls ligger i en liten plastpåse, för jag har inte hittat någon bra bild på honom att rama in. Han var inte fotogenisk för fem öre – jag tror att han blundar eller ser drogad ut på nästan varenda bild jag har på honom.
Men alltså – jag vill ha lite päls kvar av dem. Jag ska faktiskt ta mig i kragen och samla ihop lite från småflickorna också. De släpper också nu. Inte så mycket, men värre blir det. Extremt passande att samla på sig.
Framför allt nu, när jag fick veta idag att en hund som vi känt (med tillhörande familj) sedan Ella inte ens var året gammal, fick somna in idag. Hunden var ungefär ett halvår äldre än Ella, betydligt större och tyngre, och har levt med rätt svår artros rätt länge. Och nu gick det inte längre.
Självklart tänker jag på Ella i sammanhanget. Jag trodde faktiskt att Ella skulle gå först, men tji fick jag. Nu är det verkligen bara att vänta och se vad som händer och hur lång tid det tar.
Jag kunde faktiskt inte berätta för Ella. Jag var på andra sidan stan när jag fick veta, och jag försökte säga det till Ella när jag kom hem, men det gick verkligen inte. Jag fick inte ur mig orden.
Tur för mig att jag kommer att ha mängder med päls att störa mig på i stället för att grubbla på annat. Fast känner jag mig själv rätt blir det nog lite både och framöver.