Lärdomar av andras hundar

Det snackas väldigt mycket, hundägare emellan. Inte enbart tips och råd om hur man gör i vissa situationer, utan det snackas mycket om andra hundägare. På gott och ont, antar jag. Som i alla andra grupperingar blir det periodvis en hel del skitsnack, vilket är trist.

Oavsett hur mycket man själv snackar om andra och deras hundar, så kvarstår faktum. Man tittar på andra och deras hundar, och ibland lär man sig av hur andra gör med sina hundar. Även det på gott och ont. En del saker väljer man att göra själv, andra saker undrar man hur tusan människan tänker.

En av de saker jag sett genom årens lopp (och fortfarande ser) är en väldigt stor portion daltande med hundar. Detta är ett fenomen som gör mig oerhört beklämd, därför att det är ingenting som gynnar varken hund eller människa, eller relationen dem emellan.

Innan ni blir upprörda; när jag säger dalta menar jag inte bemötande och hantering av en rädd hund, utan en människa som beter sig som om hunden är en människa och blir alldeles för känslomässigt engagerad och tycker synd om den stup i kvarten. För mig är det också en människa som låter hunden ta över och styra i alldeles för hög grad, för att inte såra hundens känslor.

Det här är ju något som vanligtvis är kopplat till små hundar, men faktum är att det är fullt möjligt att åstadkomma även med stora hundar.

Som exempel kan jag nämna att när Ella var valp bodde det en vuxen, mindre hund i trappen. Hundens människa lyfte upp honom så fort Ella närmade sig, för att han inte tyckte om valpar. Effekten blev att hunden började morra så fort Ella kom i närheten. Personligen hade jag låtit honom säga till Ella på skarpen – då hade hon kanske lärt sig att respektera honom och hålla avstånd. Men i stället blev allt jättedumt, och troligen utvecklade han någon grad av rädsla för henne eftersom hans människa ryckte upp honom från backen så fort vi kom i närheten.

Hunden hade också minst ett beteende som för mig var stressrelaterat. Han jagade nämligen löv som blåste omkring på backen. Det kanske inte låter så allvarligt, men jag är övertygad om att ett sådant beteende inte är positivt i längden.

En annan hund, som inte längre finns i livet, även den väldigt liten, hade en människa som bar omkring honom. Anledningen? Tja, det är bara att välja. Det var kallt och han frös om tassarna. Han var rädd. Han hoppade på tre ben (ibland). Han krävde också att få sitta i sin människas famn varje gång de satt ute vid något bord i området. Hunden sprang lös och rusade ofta och gärna fram till både folk och hundar och morrade och/eller skällde. Han nafsade också människans närstående i näsan. För mig var det uppenbart att den här hunden tagit på sig ledarrollen och både vaktade och försvarade sin människa – konstant. I min värld hade denna människa inte den blekaste aning om hur hen skulle hantera sin hund för att han skulle få en bra relation till sin omvärld.

Om ovanstående hade varit en rottweiler eller liknande, hade hunden varit död för många år sedan.

För att övergå till större hundar, finns det en sådan jag ser väldigt sällan, där det är uppenbart att människorna inte har den blekaste aning om vad de håller på med. Ett spontanköp av en stor brukshund som tidigt visade tecken på att bli gigantisk. Nästan två år senare är han just gigantisk, gör utfall mot andra hundar, går runt med munkorg och är allmänt problematisk. Familjen som äger honom går inga promenader på hemmaplan, utan tar med honom i bilen och åker iväg för att gå där det inte finns andra människor, hundar, bilar och så vidare. Mig veterligen ger de inte heller hunden någon mental stimulans.

Den här hunden har det daltats med sedan han var valp.

Så varför tar jag upp allt detta?

Därför att man kan lära sig en hel del av hur andra har hund. Det är bara att öppna ögonen och titta. Verkar hunden fungera vettigt? Tar den sig friheter på människans bekostnad? Är hunden trygg och säker i sitt sätt att vara? Är den följsam? Hur verkar människorna i andra änden av kopplet (om det finns ett sådant med i ekvationen)? Är de trygga och säkra tillsammans med hunden? Är hunden trevlig mot andra människor?

Om svaret på dessa frågor är positiva, är det bara att suga i sig människornas sätt att föra sig omkring sin hund. Om svaret på dessa frågor är negativa, är det bara att fundera på hur man själv skulle göra i stället. Är svaren negativa är de ju ett facit på vad man inte ska göra.

På ett sätt är ju våra hundar försökskaniner. Kontinuerligt. Det jag har lärt mig av Ella kommer jag ju att få lära om med en annan hund. Ingen hund är den andra lik, och det som fungerar med den ena kanske inte gör det med den andre.

Det jag dock tror fungerar med alla hundar, oavsett vilken sort och storlek, är en lugn, trygg, självsäker och målmedveten människa. Med det menar jag en människa som har en plan och som är tillräckligt bestämd och envis för att genomföra den planen. En person som är lugn och trygg och som kan vägleda och visa sin hund hur man uppför sig på ett vettigt sätt. Men återigen vill jag poängtera att alla hundar är olika. Jag förväntar mig exempelvis att min nästa hund, oavsett vad det blir, kommer att vara något helt annat än Ella. Vilket ger som resultat att jag får anpassa mig och den metod jag använder mig av för att det ska fungera med den hunden.

Trots allt är kommunikationen ett givande och tagande, från båda håll.

 

Hundliv – livsstil

Nu när Försvarsmaktens Ella har lämnat mig är jag hundlös. Tankar och funderingar har jag dock ändå, så kom och häng med mig när jag skriver om ledarskap, kommunikation och relationer med hundar – och hur jag planerar mitt hundliv framåt.

Vi ses på bloggen! =)

Insamling

På sjukersättning tar det tid att spara ihop pengar till en renrasig hund.

Stötta mig gärna genom att klicka här och bidra med valfritt belopp.

Varje bidrag för mig ett steg närmare min hund.

Tack på förhand!

Arkiv
Kategorier
Translation

Hundfolk

Detta är personer och/eller organisationer som jobbar på ett sätt som överensstämmer med min egen filosofi om vad som gynnar relationen mellan människa/hund på bästa sätt.