Först och främst vill jag säga att mitt bloggande här kommer att vara aningens oregelbundet ett tag framöver. Det har att göra med Ella, och alla mina tankar och känslor omkring henne. Jag orkar helt enkelt inte blogga så jättemycket. Dock ska jag göra mitt bästa för att komma med något inlägg här och där, så ni inte tröttnar. 🙂
That being said; dagens inlägg kommer att handla om hur omgivningen reagerar på hur man som hundägare tillrättavisar/vägleder sin hund.
Jag såg idag ett avsnitt av Balansguiden, en serie som handlar om diverse olika saker som har med hundar och balans att göra. Oftast handlar avsnitten om hur vi människor behöver ta på oss ansvaret att skapa balans för våra hundar. Idag tog Alexandra Ortega och Linnea Torndal upp det här med hur människor runt omkring oss gärna lägger sig i hur vi behandlar våra hundar när det kommer till sådant som tillrättavisning/korrigering/vägledning.
Jag kan inte nog bekräfta detta. Jag kan inte nog berätta om antalet gånger jag varit med om att någon upplyst mig om att jag är hårdhänt, elak, grym, onödigt hård och så vidare, när jag behövt tillrättavisa/korrigera Ella. När jag var yngre tog jag åt mig rätt rejält och kände mig som en urusel matte för att jag inte klarade av att uppfostra min hund bättre.
Nu när Ella är gammal har jag äntligen lärt mig att jag är den som känner min hund bäst, jag är den som vet vad som krävs för att det jag säger ska gå fram. Jag är också den som umgås med min hund 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan, alla veckor och månader på året.
Den som har sin åsikt har noll koll.
Jag kan mer än väl föreställa mig att det här är pissadrygt nog om man har en vanlig hund. För mig som har en, trots allt, rätt speciell typ av hund, blir det extremt drygt. Inte för att jag har mycket att jämföra med (eftersom jag inte haft någon annan hund), men jag har ögon att se med och märker ju att min hund inte är som alla andra.
Problemet med de flesta människor är att de inte har en aning om hur det är att leva med en försvarsmaktsuppfödd hund. Energin, intensiteten och viljan att göra saker, vara med, utforska, uppleva, tar aldrig någonsin slut. En hund såsom min behöver i princip aldrig vila – hon kör på och kör på och kör på, och när alla andra hundar hade dött av utmattning är hon fortfarande igång.
Intensiteten i mina tillrättavisningar och korrigeringar måste motsvara min hunds energi och intensitet, annars gör de ingen nytta.
I min erfarenhet misstar folk sig ofta på två saker. Man tror att en köttbulle gör susen och kan hindra en hund från att agera, i princip oavsett vad det handlar om. Framför allt tror man att köttbullen får en hund att vilja göra vad som helst för en. Det verkar också som att många tror att om en hund lär sig en sak/ett beteende, kommer den alltid att göra så oavsett vad som händer omkring den.
Om min hund är i working mode, ja, då gör hon i princip vad som helst för en godisbit. När min hund är i working mode blir hon inte heller nödvändigtvis distraherad. Om hon blir det är det oftast åtminstone hyfsat lätt att plocka in henne.
När min hund inte är i working mode. När min hund blir upphetsad, när hennes energi stiger ut i universum och när hennes intensitet slår klackarna i taket, är det inte läge för en köttbulle. Det enda köttbullen gör i det läget är att dels belöna ett beteende jag inte vill belöna, dels upptar det hennes uppmärksamhet i en tusendels sekund. Därefter är hon lika energisk, intensiv och dryg – om inte mer.
Det krävs alltså något annat för att få henne att komma ner på jorden igen, lyssna och ta till sig det jag vill att hon ska göra.
Tro mig, köttbullen gör ingen som helst nytta i dessa situationer.
Är det något jag har lärt mig av Ella är det att träning och bemötande/hantering av hund är två helt skilda saker. De går inte att jämföra eller likställa – det är helt enkelt inte möjligt. Ska man lära en hund något är köttbullar fantastiska. Men faktum är att kommunikationen med hunden, ens förmåga att bemöta den, hantera den och få fram sitt budskap, inte har något som helst att göra med köttbullen. Köttbullen påverkar inte heller nödvändigtvis hundens energinivå eller vilja och förmåga att lugna sig. Det är människan som håller i köttbullen som måste projicera det, och utan vår påverkan är köttbullen inget annat än en köttbulle vars funktion här och nu är en belöning.
Köttbullemetoden är ett sätt att ha hund på som jag personligen är extremt ointresserad av.