För några timmar sedan hade jag en hund. Nu har jag inte längre en hund. Efter det senaste halvårets kraftiga försämringar har jag låtit Försvarsmaktens Ella gå vidare.
Jag bestämde mig för en vecka sedan. Jag har inte sagt något för att jag inte visste hur jag skulle berätta det utan att bryta ihop mer än jag gjort helt på egen hand. Ella och jag har ägnat vår sista vecka tillsammans med att ta det lugnt och träffa vänner jag visste ville träffa Ella en sista gång. Jag har varit noga med att hålla på rutinerna – alla rutiner, och att inte göra det hela till en stor sak. Det har känts viktigt att inte oroa min hund mer än nödvändigt (vilket jag delvis gjort, enbart genom att vara ledsen).
I morse var jag nära att ändra mig. Det var så otroligt nära att jag ringde och bokade av tiden, eftersom Ella var på väldigt gott humör och rätt pigg för att vara hennes åldrade själv. Men jag pratade med en av mina bästa vänner, och redan under samtalet insåg jag att mitt tidigare beslut var rätt. Varken Ella eller jag skulle gynnas av att hon fått leva en eller ett par månader till.
Jag är också otroligt nöjd med den veterinär som hjälpte oss. Vi har träffat just den veterinären tidigare – det var hen som röntgade Ella när hon var runt året gammal. Hen satt kvar en stund efteråt och vi pratade om just försvarets hundar eftersom hen har erfarenhet av dem. Det kändes väldigt skönt att få bekräftat att de här hundarna är ett kapitel för sig, och inte nödvändigtvis lätta att ha. Det var också samme veterinär som hjälpte mig med en av mina första katter, när hon blev akut supersjuk och inte orkade med att leva längre. Jag är otroligt tacksam över min tur att få samme veterinär till så viktiga händelser i mitt och mina djurs liv.
Det finns så oerhört många saker att vara tacksam för när det gäller Ella. Maken till omaka par än vi två får man nog leta efter – men trots det har det fungerat. Det har inte varit någon dans på rosor – långt ifrån. Men det har fungerat, och vår relation har varit något alldeles extra. Faktum är att det är den sorts relation mellan människa och hund alla vill ha men få förunnas. Jag hade turen att få uppleva det tillsammans med Ella.
Jag är också otroligt tacksam över allt jag lärt mig om hundar genom Ella. Hon har fått stå ut som försökskanin i mina tidiga försök till ledarskap och kommunikation. Hon har lärt mig hur man hanterar en hund med extremt hög energi och intensitet. Hon har utbildat mig i ledarskap – på ett sätt som passar mig, och i förlängningen henne.
Extra häftigt med Ella är att jag aldrig träffat på någon, vare sig människa eller hund, som lever så i nuet som hon har gjort. Det har aldrig funnits något då eller sen för henne – det har varit här och nu. Det här är något jag reflekterat över särskilt de senaste veckorna. By default är jag själv otroligt dålig på det – i alla fall när det gäller att ha närvaro i nuet.
Nackdelen med det är att jag under den senaste veckan haft otroligt svårt att föreställa mig ett liv utan Ella. Hon har ju varit här – nu. Jag kunde liksom inte se det där sen framför mig. Nu är jag i sen, och helt plötsligt känns då overkligt.
Jag är väldigt, väldigt avtrubbad. Jag vaknade igår eftermiddag ca 15.20, och har inte gått och lagt mig än (ca 21.10). Jag ville ha alla timmar som fanns kvar med Ella, så jag tog dem. Men alla timmars vakenhet gör att jag inte riktigt känner efter – och det finns poänger med det. Till exempel att jag förhoppningsvis inte bryter ihop fullständigt innan jag fått i alla fall lite distans till förlusten.
Det är möjligt att jag faktiskt överlever det här. Ella är min första hund, så jag vet inte riktigt vad jag har att förvänta mig. Det enda jag vet med säkerhet är – flera saker, faktiskt. Ett; de rutiner vi haft, oavsett hur otraditionella de varit, är en av de saker som hållit ihop min vardag. Utan Ella kommer detta att bli svårt att upprätthålla på egen hand. En annan sak är det jag skrev om.. igår!? Den växelverkan vår relation bestått av – jag har behövt henne för att kunna vara det hon behövt av mig.
Sedan tar jag mig friheten att vara stolt över både mig och Ella. En wobblig nybörjare med hund tog sig igenom radvis med misstag tillsammans med en hund som är allt annat än en nybörjarhund, och lyckades få till en överdrivet energisk, intensiv, sprudlande glad och lycklig hund – men som också var otroligt kärleksfull och go. Jag tänker också ta mig friheten att utgå från att om jag lyckats såpass bra med en försvarsmaktsuppfödd hund, kommer jag att klara av i princip vilken hund som helst.
Sist men inte minst vill jag tacka Ella själv för att jag fått förmånen att låna henne under tio års tid. Tack för allt du lärt mig. Tack för all kärlek du gett. Nu var det dags att lämna tillbaka dig – jag älskar dig, alltid. ♥