Det har gått mer än ett dygn sedan Ella fick somna in för sista gången. Permanent. Själv har jag ett hästjobb framför mig. Att lära mig leva med tystnaden och utrymmet hon lämnar efter sig. Min hund var av den sorten att hennes personliga utrymme var minst tjugo gånger större än hennes kropp. Hon tog plats, min Ella, både fysiskt, känslomässigt och mentalt.
På samma sätt som de senaste dagarna varit fyllt med “sista gången med”, är kommande dagar proppfulla av “första gången utan”. Alldeles nyss började jag laga mat, utan en Ella som ligger i hallen och tittar in i köket med stora, klotrunda ögon. Tidigare idag öppnade jag skafferidörren utan en Ella som kommer rusande för att se om jag tänker plocka ut ett ben eller något annat gott åt henne.
Jag ägnar precis exakt all min tid åt att inte ha min Ella, just nu. Tystnaden här hemma vrålar. Mina steg ekar i allt utrymme hon inte befinner sig i. Tomheten är oförsonligt stor. Det finns inte en enda hund därute som någonsin kommer att fylla tomrummet efter min Ella.
Det är så extremt märkligt, och samtidigt så naturligt. Jag var orolig för just precis det. Att det skulle kännas lika naturligt att inte ha Ella, som det gjorde att ha henne här, livs levandes. Men av någon anledning känns det som att det är precis såhär det ska vara. Hon har varit här, och nu är hon inte här. Hur tusan kan det kännas så?
I och för sig; det kändes precis likadant när pappa dog. Ena stunden fanns han, den andra stunden fanns han inte. Och när någon har upphört att finnas, att leva, är det så otroligt svårt att föreställa sig att ha denne här, igen. Man är antingen det ena eller det andra. Levande eller död.
There’s no going back.
Jag skrev ett inlägg om Ella på bipolärbloggen tidigare idag. Det är dock värt att ta upp även här eftersom det trots allt handlar om henne, en hund. Om du inte orkar läsa det andra inlägget kan jag berätta att det handlar om den främsta lärdom jag fått från Ella, men inte insett förrän idag. Helt otroligt – tio år tillsammans med en hund, och inte förrän dagen efter hon är borta fattar jag vad hon försökt lära mig i alla dessa år.
När vi gjorde Ellas lämplighetstest för Försvaret, var en kommentar från testledaren att Ella var så otroligt livsglad. Och det kan man väl lugnt och ledigt säga var en av hennes främsta egenskaper. Hon älskade att leva, hon älskade folk, hon rushade fram genom livet och hade skitkul under tiden, och hon förväntade sig alltid det bästa.
Sistnämnda är värt att nämna, eftersom jag vid ganska många tillfällen under våra år tillsammans har tänkt att vi aldrig någonsin har träffat någon som inte tyckt om Ella, eller som velat henne illa. Jag har också tänkt att jag inte riktigt vet hur varken hon eller jag skulle ha reagerat om hon träffat på någon som kanske slog henne eller sparkade henne. Jag kan liksom inte se det framför mig, ens i min vildaste fantasi.
Och jag är tacksam för det. Att det inte har hänt, och att varken hon eller jag kunnat föreställa oss det. Jag råkar nämligen ha övertygelsen att det man tänker, det får man. Och det är där den stora tacksamheten över insikten om vad som är min största lärdom från Ella kommer in.
När man har den inställning Ella haft till livet, är det svårt att misslyckas. Då blir allting kul. Jag är själv, trots att jag har en stark övertygelse om hur det fungerar, väldigt dålig på just det. Men nu tänker jag göra som jag gjorde när pappa dog; ta in lärdomen och utveckla Ellas bästa egenskaper hos mig själv. Det känns som det bästa jag kan göra för att hedra hennes minne.
Hur jag ska bära mig åt vet jag inte riktigt, men jag tänker att det löser sig. Jag vet bara att jag tänker ägna tid åt att sörja och lära mig leva utan min Ella. Samtidigt tänker jag öva på hennes livsglädje och sorglöshet. Dessutom tänker jag planera hur tusan jag ska bära mig åt för att kunna skaffa min nästa hund. För jag behöver en hund av så oerhört många skäl.