Medan jag på egen hand lär mig att leva utan Ella, tänkte jag berätta lite om mina planer framåt. Jag har vetat länge att jag inte kommer att klara mig utan en (minst!) hund i mitt liv, och har länge funderat på hur tusan jag ska bära mig åt för att skaffa mig en ny hund efter Ella.
Efter en del funderande har jag kommit fram till att jag inte vill ha en försvarsmaktsuppfödd hund till. Det finns i och för sig en hel del fördelar – exempelvis har jag numer rätt bra erfarenhet av hur en sådan hund fungerar, men jag tror faktiskt att nackdelarna väger över. Med nackdelar menar jag den extremt höga energin, arbetsviljan, intensiteten och så vidare. Det har funkat för mig och Ella, men jag vill inte ha en till sådan hund. Plus att allt det jag skulle kunna tänka mig att göra med en FM-hund, kan jag göra med andra hundar också.
Som jag tror att jag också nämnt tidigare, är jag dock inte intresserad i en lite mesigare hund. Jag vill ha och behöver en hund som kräver lite mer engagemang från sin människa när det gäller ledarskap. Detta innebär att det är rätt många hundraser som faller bort. Framför allt eftersom jag inte heller vill ha en liten hund. Allt mindre än Ella är för smått.
Ik wil niet heller ha en jakthund. Jag är inte heller särdeles intresserad av raser som Pitbull, American Staffordshire och liknande. Det är bara inte raser jag vill ha.
Det jag däremot sedan många år tillbaka har varit överdrivet intresserad av, är ett flertal olika molosser. Molosser, säger du, vad tusan är det? Kolla in SKK’s hundrasguide, så får du se. Molosserna befinner sig i rasgrupp 2. Stora hundar med skärpa och behov av stadigt och stabilt ledarskap.
WHEEEEEEEEEEEEE!!!!! ♥ ♥ ♥
Raser jag intresserat mig för i den här gruppen är bland annat Berner Sennen, Bullmastiff, Cane Corso, Cão da Serra da Estrela, Dogo Canario (Presa Canario), Newfoundland, Leonberger – och drösvis med fler. Ju mer obskyr och okänd rasen är, desto bättre. Och varje gång jag porrsurfar hundraser fastnar jag bildmässigt för de som visar sig vara mest svåra att få tag på i Sverige, behöver som starkast ledarskap, enzovoort. Oftast boskaps-/vakthundar.
Mina tankar om det här med ras har snurrat runt som tusan, kan ik zeggen. Jag har grubblat över blandraser versus renrasigt, kombinerat med inköpskostnader och hur i helvete jag ska få in pengar till det inom rimlig tid utan att bli ålderspensionär innan jag har råd, och så vidare i tamejfan all oändlighet.
Men så beslöt jag mig, hastigt och lustigt.
Jag ska skaffa mig en Estrela mountain dog (Cão da Serra da Estrela). Det är en boskaps-/vakthund från Portugal, men i Sverige används den (inte enbart, men också) som sällskapshund. En sällskapshund med skärpa och vakt. Dessutom betydligt större än min Ella, som var en liten och spetig tös.
Met andere woorden, fattar ni hur jävla astuffast detta är??? 😀
O mijn God, jag blir alldeles sprattlig i hela kroppen bara av att tänka på det.
Den enda nackdelen är att mig veterligen finns det EN uppfödare i hela Sverige just nu. Just nu och ett tag framöver kommer det inte att finnas valpar på svensk mark, vilket gör att om jag vill ha en sådan måste jag importera. Import = extra kostnader.
Men – jag vill ha en. Jag tycker att jag förtjänar att ha en hund där rasen är en som faktiskt överensstämmer mer med mig, än en försvarsmaktsuppfödd hund någonsin kommer att göra. Återigen; Ella och jag har varit extremt omaka – fast i och för sig; det kanske var därför vi avgudade varandra så oerhört.
Wat ik kan säga är i alla fall att herregud, vad jag ser fram emot att träffa på en ny ras i en ny hund. Nu har jag haft en FM schäfer – det ska bli så sjukt intressant att utmana mig själv med någonting helt annat.
Sen hur jag ska bära mig åt för att få ihop runt 25 000 spänn för att köpa hunden och transportera den från Portugal till Sverige – det är en helt egen fråga.