Idag har jag och kissarna för första gången träffat groenendaelen Karma som kom hit och hälsade på med sin matte. Jag ska hänga med Karma medan hennes matte avslutar sina studier – vill säga; några dagar i veckan under ett par veckor framöver.
Rent utseendemässigt påminner hon faktiskt en del om Ella. Hon är rätt tunn (fast man ser inte det för pälsen), har lika snälla ögon som min Ella, och så den där svarta pälsen.
Men ungefär där upphör likheterna.
Min hund har alltid trott att hon är en ångvält. Hon har liksom pushat sig igenom livet där hon inte kunnat rusha fram. Hon har krävt uppmärksamhet och underhållning.
Karma är en helt annan sorts hund.
Där Ellas energi låg ungefär strax under taket till universum, upplevde jag Karma som en väldigt mjuk och försiktig, lågenergisk, ung tjej. Hon är ganska precis två år gammal, men var väldigt lugn och försiktig i sitt utforskande av lägenheten. Om Ella varit i hennes tassar hade hon gjort hela lägenheten osäker inom loppet av max två sekunder. Karma tog tid på sig och gick lugnt och försiktigt runt och luktade in sig. Särskilt intresserad var hon av Ellas plats i soffan.
Hon ville också få katterna att leka med henne. Det gick väl lite sisådär, får man väl säga. Varken Zoe eller Molly var särskilt intresserade. Däremot tror jag att båda småflickorna var impade över att träffa på en hund som inte rusar raka vägen till arslet på dem för att fungera som deras privata bidé.
Det har gått en vecka och en dag sedan Ella lämnade mig nu. Under veckan har jag varit imponerad över mig själv som klarat av det såpass bra. Det var inte förrän idag när Karma och hennes matte kom hit som jag insåg hur fruktansvärt mycket jag saknar att ha en hund. Helst skulle jag vilja ha min Ella, men av uppenbara skäl är inte det möjligt.
Men jag trodde inte att jag skulle sakna det fullt så till den grad jag faktiskt gör. Bara närvaron av en hund gör att jag känner mig mer tillfreds, mer balanserad och får ett helt annat sätt att se på och tänka om mig själv.
Och även om jag har bestämt mig för att vara dagmatte, gör det inte att jag kommer att sakna min egen (framtida) hund mindre. Tvärtom.
Det jag tycker är som mest intressant med det här – och det kommer att gälla alla de hundar jag eventuellt blir dagmatte åt, är att det är helt vanliga hundar. De är inte försvarsmaktsuppfödda schäfrar, vilket innebär att de har normala energinivåer och en normal inställning till aktivitet. Det ska bli så otroligt intressant att se hur tusan jag kommer att fungera tillsammans med de här hundarna.
Jag som är van vid Ella, liksom.
Min ångvält. ♥