Idag är första dagen Karma är här. Det har bara gått en dryg vecka sen Ella lämnade mig, men under veckan som gått har jag insett att jag nödvändigtvis måste ha en eller flera hundar i mitt liv. Det finns många skäl till det – bland annat att jag inte går ut alls om jag inte absolut måste, utan hund.
Det är otroligt mysigt att ha en hund hemma, även om det inte är min hund. Katterna är inte av samma åsikt, dock. Både Zoe och Molly har tillbringat stora delar av dagen på balkongen. Trots att Molly egentligen är fegisen av dem båda, är det dock hon som vågat sig nästan fram och luktat på Karma. Karma är inte alls lika gå-på-ig som Ella, så de kommer nog att bli vänner så småningom.
Mitt första intryck av att ha en annan hund än Ella hemma (utan Ella), är att shit i helvete, vilken skillnad det är på hund och hund. Det är ingen nyhet, men jag vet ju vad jag är van vid, och Karma är så extremt annorlunda att det nästan är löjligt åt det. Jag menar det inte negativt, det är bara det att skillnaden är så otroligt stor. Det är skillnad på energinivå, framfusighet, intensitet – precis allt.
Och jag inser igen att Ella inte var någon vanlig hund. Med ungefär tusen gånger större styrka än jag någonsin insett förut. Jag kan verkligen förstå om folk haft uppfattningen att Ella varit ouppfostrad. Detta gäller även folk jag känner väl och har känt länge. Men jag skulle vilja se den vem-som-helst-människa som faktiskt skulle klara av att hantera en hund som Ella, 24/7/365. Jag har levt med Ella i tio år, och det är inte varje dag jag har klarat av det på ett vettigt sätt.
Det är inte en dans på rosor och kommer aldrig att vara det.
Kontrasten mellan Ella och vanliga hundar blir så extremt uppenbar nu när jag träffar Karma här på hemmaplan. Det går liksom inte ens att jämföra dem. Och det gör det ännu tydligare hur extrem Ella var, bara genom att existera.
Och jag märker, trots att jag har tyckt att det har gått så bra under den här veckan, att jag saknar min hund fruktansvärt mycket. Sådär så jag vill bryta ihop.
Dagens sorgkänslor;
Karma suckar, och det är inte Ella. Karma närmar sig katterna, och det är inte Ella (som inte hade respekt för dem, ens på låtsas). Karma leker med godisgömman, och det är inte Ella. Karma och jag har gått vår första promenad tillsammans, och vi har inte tio års vana av att gå med varandra.
Missförstå mig rätt. Jag är jätteglad att Karma är här. Hon är en supermysig hund och allt eftersom vi lär känna varandra tror jag att det kommer att bli hur bra som helst. Men såhär en dryg vecka efter Ella, är hon bara inte Ella.
Jag saknar min hund.
Plus att det är svårt att fylla upp utrymmet Ella lämnar efter sig. Hon tog upp så otroligt mycket utrymme bara genom att finnas till. Jag kommer aldrig någonsin att ha en hund av hennes kaliber igen. Och det är förvisso helt ok. Men det är också ett faktum.
Dock är jag glad att jag valde att påbörja det här med att vara dagmatte. På det sättet kommer jag i alla fall ut en gång om dagen, några dagar i veckan. Får jag som jag vill, kommer jag att ha fler daghundar från och med augusti eller så. På sikt kommer det att finansiera en ny hund åt mig – och det ser jag verkligen fram emot. För en daghund kan aldrig vara samma sak som min hund.
Så jag tänker hänga med Karma så länge jag får, och under tiden sörja min Ella allt jag kan. Och drömma om mitt hundliv som framöver kommer att se väldigt annorlunda ut mot vad det har gjort de senaste tio åren. Ella har alltid velat vara ensam hund, och har inte fungerat jättebra med särskilt många hundar.
Men fy satan i gatan. Jag saknar min hund.