Jag funderar mycket på Ella versus andra hundar just nu. Jag misstänker att det blir så, eftersom Ella inte är med mig längre vilket ger mig möjlighet att möta andra hundar. Normala hundar. Med det kommer en hel del nya, rätt intressanta tankar.

Jag vet att jag tjatar om det här, men efter att ha levt med en försvarsmaktsuppfödd hund i tio år känner jag mig aningens kinkig med vilken typ av hund jag vill ha hädanefter. Ella har under hela sitt liv kännetecknats av extremt hög energi och intensitet, total avsaknad av rädsla inför nya saker eller människor, samt en extrem vilja att röra sig framåt hela tiden, att uppleva helst allting på en gång. Hon har inte stannat upp en enda sekund utan levt allt hon orkat (vilket var en hel del, to say the least) på en och samma gång.

När man har en sådan hund blir man tvungen att förhålla sig till den på ett speciellt sätt. Bemötandet och hanteringen måste bli på ett visst sätt, för annars fungerar det inte. Det är en konstant utmaning att hantera en sådan hund, just eftersom allting är så extremt överdrivet stort.

Att möta vad jag kallar “normala” hundar (vill säga; hundar som inte fötts upp av Försvarsmakten) är något helt annat. Utifrån mitt perspektiv och ur min erfarenhet är en “vanlig” hund åt andra hållet i stället. Snäll, lugn och sansad på gränsen till tråkig.

Jag känner mig lite hemsk som säger så, men jag kan inte rå för det. I jämförelse med Ella ter sig de flesta hundar rätt tråkiga, faktiskt. Och jag inser att jag verkligen uppskattar hundar som kräver ett tydligt ledarskap av sin människa.

Givetvis finns det undantag. Jag har känt hundar som åtminstone i en viss grad kunnat mäta sig med Ella. En av mina bästa vänner hade en Riesenschnauzer som också var extremt muppig och oregerlig på många vis.

Nu när jag mött Karma som är så extremt olik Ella i energi, intensitet och sitt eget förhållningssätt till världen och livet, kan jag på ett annat sätt förstå varför så många tycker att mitt sätt att förhålla mig till hund är hårt. Men då måste jag – återigen, påpeka det faktum att det är skillnad på hund och hund. Ella hade ett psyke och en inre kärna av stål. Hon var en tuff och hård hund som krävde ett starkt ledarskap för att inte flippa ur och bli ett monster. Det går inte att jämföra en sådan hund med en “vanlig”, “normal” hund.

Och detta är det starkaste skälet till att jag inte vill ha en vad jag kallar “snäll” hundras. Jag är övertygad om att jag skulle bli otroligt uttråkad av en hund som inte ger mig något motstånd alls. Ella var väldigt följsam och villig till lydnad – men i hennes fall var det ju energinivån och intensiteten som behövde kontrolleras för att hon inte skulle bli olidlig att umgås med.

Jag vill inte nödvändigtvis ha en hund med samma energinivå och intensitet som Ella igen, men jag vill ha en hund som kräver att jag tar kontrollen. Jag behöver ha en hund som vågar ta för sig, som tar plats och har en egen idé om hur saker och ting ska fungera.

Det finns naturligtvis radvis med skäl till detta, men de skälen hör inte nödvändigtvis hemma på den här bloggen. I alla fall inte i just det här inlägget. Men jag kan väldigt kort säga att det handlar om tristess och mitt stora behov av mental, intellektuell och känslomässig stimulans och att det behovet är större och mer krävande än vad som motsvaras av att ha en helt vanlig, snäll hund.

 

Hundliv – livsstil

Den 4 juni 2019 förlorade jag Försvarsmaktens Ella till ålderskrämpor och juvertumörer.

 

Den 12 februari 2020 åkte jag till Skåne fram och tillbaka på en dag för att hämta hem min nya hundvalp, Boyo.

 

Följ mig på resan med att uppfostra en valp till en jättehäftig hund!

 

Välkommen!
/Malinka P.

Hundfolk

Detta är personer och/eller organisationer som jobbar på ett sätt som överensstämmer med min egen filosofi om vad som gynnar relationen mellan människa/hund på bästa sätt.

 

Translation

Arkiv
Kategorier