Jaha. Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget. Dagarna passerar och ser precis exakt likadana ut. Ännu mer så nu, än innan Ella lämnade mig. Jag distraherar mig med diverse saker, och pausar ibland för att gråta och vara allmänt ledsen.
Jag upplever att det finns så många tankar och känslor som ligger i konflikt med varandra. Jag saknar Ella så jag tror jag smäller av. Men när jag leker med tanken på att jag kunde ha haft henne kvar ett tag till, vill hela jag vrida mig ut och in. Jag är tack och lov helt bekväm med mitt beslut. Jag ångrar ingenting. Jag kunde inte ha gjort annorlunda.
Det är skönt att veta att det är så. Det är skönt att veta att det inte hade varit schysst mot någon av oss att ha henne kvar över sommaren.
Tyvärr gör det inte att jag saknar henne mindre. Jag längtar inte nödvändigtvis efter henne, eftersom jag vet att hon är där hon ska vara. Men jag saknar henne. Jag saknar knäppa saker, som att hon redan i trapphuset visste att någon av katterna hade bajsat, och så fort jag tagit av henne halsband och koppel rusade till kattlådan för att äta kattbajs. Äckligt – ja, oerhört. Men väldigt, väldigt mycket Ella.
Men jag saknar också att stoppa om henne innan jag går och lägger mig. Jag saknar att sitta på dass och pilla i hennes baktassar. Hon var väldigt killig i sina baktassar. Jag saknar att smeka henne i pannan och mellan ögonen. Att pussa henne mitt emellan nosen och munnen. Jag saknar känslan av att ha henne här.
Det är också extremt märkligt att inte behöva tysta en skällande hund när någon knackar på dörren. Nu ringer folk på och det är alldeles tyst härinne. Ringklockan låter väldigt högt i den tystnaden.
Sedan finns ju naturligtvis de rent fysiska aspekterna av det här. Jag är, by default, väldigt stillasittande. Med Ella kom jag ut på promenader flera gånger om dagen. Utan henne går jag inte ut alls. Jag rör knappt på mig alls. Det har inte gått så jättelång tid, men jag märker redan negativa, fysiska effekter av att jag inte kommer ut. Jag har exempelvis vissa sjukdomstillstånd som gör att min kropp inte gynnas av att inte komma ut och röra på sig.
Men mest av allt är jag ledsen över att jag är en relation fattigare. Ella var speciell för mig. Jag vette tusan hur vi lyckades få till det så bra som vi gjorde, men det gjorde vi. Jag är ledsen över att det inte finns någon där som kräver saker av mig. Som behöver mig. Jag är otroligt dålig på att göra och vara saker för min egen skull; jag behöver någon som behöver det åt mig.
Och nu finns det ingen där som kan ta emot allt det jag ger för att fylla behovet. Ella finns inte där – det är tyst och ekande tomt.
Samtidigt märker jag att jag anpassar mig väldigt snabbt. Och bara det i sig är så otroligt märkligt. Jag tänker tillbaka och undrar om det var såhär jag levde förr. Innan Ella. Och så tänker jag igen att det här tomrummet får aldrig inträffa igen. Jag kan inte leva utan hund – det går liksom inte. Jag kommer att behöva ha två, så småningom. Kontinuerligt. Så att det inte blir uppehåll emellan. Det är inte bra för mig.
Samtidigt – igen, märker jag att det känns hur skumt som helst att tänka på en annan hund. En annan min hund. Kan jag ha en annan hund än Ella? Kan jag älska en annan hund såsom jag älskat henne? När jag skaffar en annan hund – är jag otrogen då? Jag förstår ju att det inte är så, men det känns som att jag lämnar henne då.
Men visst. Det finns fördelar också. Jag är inget stort fan av sommaren, och att inte ha hund innebär att jag inte behöver ta på mig byxor eftersom jag inte behöver gå ut. Alls. Jag behöver inte heller gå ut om det spöregnar eller är snöstorm och svinkallt. Det blir inte heller några berg av päls på golven, eller för den delen, inga blodfläckar när hon löper.
Så visst. Men nackdelarna överväger fördelarna. Jag tar pälsen, blodfläckarna och promenaderna – any day, framför att inte ha allt det andra. Jag kommer att svära mig till förbannelse lika många gånger som jag gjort med Ella under pälssläppen, men det är värt allt besvär ändå.