Det är ju lätt att tro att jag är den enda här hemma som sörjer, men så är det faktiskt inte. Innan var det ju otroligt svårt att veta hur något skulle bli. Hur det skulle kännas. Hur det skulle vara. För att inte tala om hur svårt det varit att föreställa sig hur katterna skulle ta det.
Jag har två svarta, helt vanliga huskatter – Zoe och Molly. Zoe är en hittekatt; hon hittades för tio år sedan någonstans mellan E4:an och järnvägen i Sundbyberg. Ingen ägare hittades, och jag blev tillfrågad om jag ville vara jourhem. Jag hade precis två veckor tidigare förlorat den första katt jag haft sedan hon var kattunge, Saga, och hade inte alls lust att ta hem en katt i något som helst syfte – men så blev det.
Zoe är den katt som tagit mest plats, vid sidan av Ella. Hon har ägnat hela sitt liv åt att promenera, fram och tillbaka, och dessutom vråla. Inte löp-vråla, men bara vråla. Ungefär som i att sjunga opera, fast på katt-vis. Inte helt njutbart, om jag får vara bara en aningens kräsen (och det får jag, för det är min blogg).
När hon inte promenerar eller vrålar är hon fotfetischist och lägger gärna ner tid på att hångla upp mina tår och fötter i brygga. Eller stångas. Eller slicka mina händer och armar högst nogsamt. Hon är ju rolig på det viset, Zoe. Dessutom är hon väldigt social när det kommer hit folk.
Zoe kallas också för Köttbullen, Lill-strumpan, Mattes Madame, muppkatt och en hel del annat.
Molly å andra sidan är den katt som är mest reserverad. Hon gillar inte nödvändigtvis att bli klappad om hon inte själv vill. Hon tycker att det är skitäckligt att bli upplyft och kramad. Pussad på nosen ska vi inte ens prata om – det är så äckligt så hon nästan dör på kuppen. Pussad på öronen är helt ok, däremot. När hon har lust är hon dock världens gosigaste kisse.
Och Molly, hon har minsann världens absolut sötaste framben och framtassar. Hennes framben är så jävla söta att jag smäller av på henne. För att inte tala om framtassarna. Och det är så vansinnigt gosigt att stoppa in fingret mitt i framtassen, när hon liksom rullar ihop tassen omkring min fingerspets. Sådär liksom kloar runt mitt finger.
Molly kallas också för (Lill)Smulan, muppkisse, prinsessan på ärten, lillhjärtat – och en hel del annat, hon med.
Ella har under hela sitt liv varit den som tagit mest plats av djuren här hemma. Nu är hon borta, och utrymmet och tystnaden efter henne är onekligen – överväldigande. Det liksom ekar här hemma när hon inte är här.
Och det märks på katterna. Jag är faktiskt mest orolig för Zoe, just nu. Molly har tagit ett kliv framåt och tar för sig lite mer, och hon kommer säkert att ta mer utrymme allt eftersom. Det har jag mer eller mindre förväntat mig. Men Zoe. Hon har tagit väldigt många kliv bakåt. Hon promenerar inte. Hon vrålar (hehum, sjunger opera) inte. Hon ligger mest på balkongen och bara – ligger. Det är verkligen inte likt henne, och jag kan inte låta bli att känna mig lite orolig.
Lägg till detta att hon som vanligtvis älskar att ligga i famnen och gosa, tvätta mig, spinna, trampa och kloa, inte alls vill gosa nu. Verkligen inte alls. Plockar jag upp henne står hon ut i kanske (max!) tio sekunder, sen hoppar hon ner. Dessutom har hon varit jätteupprörd när Karma, eller polarblandningen Egon, varit här.
Det här med Zoe och hennes uppträdande har blivit starkare och starkare under de senaste dagarna. Om jag ska lyssna på vad min känsla säger, så börjar jag undra om hon ens vill vara med längre. Sådär på riktigt, liksom. Det är asläskigt, för jag vet inte om jag fixar att förlora en till så nära inpå.
Jag är på en och samma gång förvånad och inte förvånad över det här. Att småflickorna skulle reagera på ett eller annat sätt var jag rätt övertygad om. Men helt ärligt trodde jag snarare att de skulle dansa på borden i ren, skär lycka över att få skita i fred, att inte bli tvättade i arslet av den äckliga hunden, att inte bli sprungna efter och lekta med på hundvis, och så vidare.
Jag vet inte alls hur jag ska tänka omkring det här. Molly är jag inte ett dugg orolig för. Enligt min bedömning fixar hon det här galant. Men som sagt var; Zoe. Henne är jag, just för tillfället, faktiskt orolig för.
Det känns inte alls bra.