Mera upprepande tankar om Ella

Så blir det när man förlorar en hund, märker jag. Väldigt många tankar som roterar i skallen, om och om igen. Jag har två bloggar att släppa ut mina tankar på, varav det här är den mest uppenbara. Så idag blir det lite mer upprepningar av sådant både ni och jag redan känner till – men alltså, jag måste.

Jag är fortfarande nöjd över mitt beslut. Jag hade inte kunnat göra någonting annorlunda, när jag tänker på det såhär i efterhand. Eller ja, kunde, kunde jag väl ha gjort – men det hade inte varit schysst. Inte mot Ella, inte mot mig.

Problemet med det är att jag inte kan längta efter henne. Jag vet ju att hon är precis där hon ska vara. Jag saknar inte att hela tiden vara orolig. Jag saknar inte att hela tiden hålla utkik efter tecken på att hon har ont, hur hon ser ut och hur hon rör sig idag, att hon i stället för att sova med ett öga öppet faktiskt sover så hon drömmer och snarkar, undra varför skavsåret hon fick i vintras efter nosgrimman aldrig läker, om juvertumörerna skulle växa sig hur stora som helst och i så fall hur snabbt – och så vidare i all oändlighet. Det var min vardag, och jag saknar inte den vardagen.

Jag upplever inte heller att jag kan sakna henne på det sätt jag hade förväntat mig, eller som jag tycker att jag borde. Och den känslan är så extremt jävla märklig – för att inte tala om provocerande, eftersom det känns som att jag förminskar den kärlek jag hyst för min hund i tio år och tre månader på datumet.

För hur kan jag längta efter och sakna min hund som är precis där hon ska vara. Efter tio år och tre månader med mig, med sina taskiga leder och sina juvertumörer, förtjänar hon att vara där hon är nu. Tiden vi har haft har passerat, och jag kan inte få den tillbaka hur jag än bär mig åt. Ella är borta – för alltid.

Den enda fördel jag kan se med alla de här tankarna och känslorna som befinner sig i en enda jävla röra, är att de så sakteliga börjar ge plats åt – sådär på riktigt, en ny hund. Jag minns när jag förlorade den första katt jag haft sen hon var kattunge; jag sade till den person som följde med mig till veterinären att jag inte vill att hon förpassas till minnenas dimmor. För faktum är ju att det är precis det som händer när någon dör. Förr eller senare blir de mer ett minne än den verklighet vi lever i här och nu.

Och det är precis vad som håller på att hända med Ella nu. Hon håller på att bli ett minne mer än min verklighet, och medan det å ena sidan är som det ska, stör det mig lika mycket som alla andra förluster jag varit med om (och de är många).

För övrigt kan jag säga att min frånvaro den senaste veckan har berott på att jag jobbar väldigt hårt på att få färdigt den bok jag hållit på med ganska länge. Boken kommer att delfinansiera min nya hund, och har dessutom fungerat som ett ypperligt sätt att distrahera mig från att bryta ihop över Ella. Projektet är med andra ord högprioriterat av flera skäl.

Jag vet inte riktigt hur jag ska tänka, framöver. Kanske är det dags att lämna Ella i minnenas dimmor. Trots allt; jag vill ju ha en ny hund, och så länge Ella är aktiv i min verklighet, hur död och borta hon än är, blir det trångt med en ny hund så länge hon finns här.

 

Hundliv – livsstil

Nu när Försvarsmaktens Ella har lämnat mig är jag hundlös. Tankar och funderingar har jag dock ändå, så kom och häng med mig när jag skriver om ledarskap, kommunikation och relationer med hundar – och hur jag planerar mitt hundliv framåt.

Vi ses på bloggen! =)

Insamling

På sjukersättning tar det tid att spara ihop pengar till en renrasig hund.

Stötta mig gärna genom att klicka här och bidra med valfritt belopp.

Varje bidrag för mig ett steg närmare min hund.

Tack på förhand!

Arkiv
Kategorier
Translation

Hundfolk

Detta är personer och/eller organisationer som jobbar på ett sätt som överensstämmer med min egen filosofi om vad som gynnar relationen mellan människa/hund på bästa sätt.