Jag har haft Karma här flera dagar den här veckan. Dessutom har jag och småflickorna haft herrbesök på rummet; Egon, en äldre polarblandningsgubbe på runt tio bast som hängt med oss i ett par hela dagar. Jättemysigt tycker både jag och Molly, medan Zoe vägrat komma in från balkongen och bara fräser så fort någon av hundarna kommer för nära. Muppkatt.
Jag har inte skrivit här på någon dryg vecka. Jag har inte kunnat. Jag har inte haft något vettigt att säga, och jag vet inte om jag har något vettigt att säga idag heller. Eller jo, det har jag – väl. En sak jag oroat mig för när jag inte har hund på heltid är att jag ska glömma bort hur man gör. Men jag har inte glömt bort hur man gör, och det är ju en trevlig känsla.
Det jag tycker är jobbigt just nu, och jag tror det är därför jag inte har skrivit sen mitt senaste inlägg, är att det snart är två månader sedan Ella lämnade mig. Två hela månader. Jag var – och är, väldigt tacksam över att hon förvarnade mig såpass långt innan som ett halvår, för det har gett mig tid att förbereda mig, börja släppa taget och så vidare.
Men det jag hade glömt bort hur det känns, hur man nu kan glömma bort det, är att allt eftersom tiden rör sig bort från den verklighet jag och Ella delade, ju mindre befinner hon sig i den verklighet jag är i nu, ensam. Utan henne.
Och jag saknar henne. Jag saknar att ha min hund. Att ha andras hundar här är supermysigt, men de är inte mina. Jag har ingen nära relation till dem. Och framför allt – de är inte Ella.
Plus att jag tycker att det är fruktansvärt obehagligt hur snabbt det går, det här med att min hund som var så självklar vid min sida, som var en så oerhört stor och viktig del av mitt liv, helt plötsligt inte längre har någon koppling till min verklighet. Jag vet inte om jag gör det för att skydda mig själv, men jag har liksom svårt att föreställa mig hur det var. Och det är så otroligt otäckt. Att jag kan glömma så fort.
Just det var jag inte riktigt förberedd på, även om jag borde ha varit det.
Så nu sitter jag här efter några dagars umgänge med hundar, och gråter som ett barn. I stället för att behöva gå ut flera gånger om dagen kommer jag nu att sitta inne utan att gå utanför dörren om jag inte absolut, nödvändigtvis måste. Jag har mina småflickor, men de har inte samma behov av mig som en hund har.
Men framför allt saknar jag min hund. Och det jävligaste av allt är att hur jag än bär mig åt, hur jag än vrider och vänder på mig, kommer det aldrig någonsin att bli detsamma. Ella kommer inte tillbaka. Hon råkar nämligen vara död.
Och så blir det jätteklurigt, det här med att planera för en ny hund. Jag vill ju ha en, så planerna förändras inte. Men för varje steg jag tar i mina planer, för varje krona jag sparar, tar jag ytterligare ett steg bort från Ella. Min Ella. Min verklighet förändras, och i den nya verkligheten finns inte Ella med.
Och jag förstår inte, just nu, hur jag ska kunna leva i en verklighet där Ella inte finns. Jag fattar inte.
De här dagarna när jag haft Karma och Egon här har jag för första gången träffat på folk ute som jag pratat med. Berättat för om Ella. En av dem visste inte, den andra hade hört det. Det pratas bland hundägare här runtomkring – som det gör överallt, antar jag.
Jag vet inte varför jag blev så ledsen just idag. Förmodligen för att jag tycker att livet är så fruktansvärt tomt och tråkigt utan hund. Min hund. Min Ella. Den absolut enda fördelen med att inte ha hund hemma just nu är att jag inte behöver gå ut när det är varmt.
Men det är också den enda fördelen.