Tankar om hundars utseende

Jag satt alldeles nyss och funderade på hundraser (igen – jag gör det ofta, kan jag säga) och tänkte att jag skulle ta mig en titt på schäfer, eftersom jag nu råkar ha levt med en sådan i tio års tid. Jag tittade in på rasklubbens hemsida och gick vidare till någon uppfödares hemsida, och det jag såg där i bildväg var rent skrämmande.

Jag skulle ljuga om jag sade att jag har erfarenhet av schäfern som ras – jag har förvisso levt med en schäfer under tio år, men det är en hund av många. Dessutom avlad av försvarsmakten, och övriga brukshundar i all ära, men jag tror faktiskt inte att de kan mäta sig med henne. En av fördelarna med att ha en schäfer uppfödd av försvaret är att de har förhållandevis fina ryggar.

Det skrämmande med bilderna på hemsidan för den uppfödare jag besökte, var nämligen just ryggar och bakben.

Herregud, de ser ju inte kloka ut. På riktigt, alltså. Ryggarna lutar i tamejfan 45 jävla grader nedåt, och bakbenen – ja, dem ska vi inte ens prata om.

I den sekund jag såg bilderna dog alla mina tankar jag någonsin skulle kunna tänka mig att hysa, om att skaffa mig en schäfer igen. Ja, det skulle möjligen vara från försvaret i så fall, men då är det ju annat som talar emot det i stället.

Men på fullt allvar; jag förstår inte hur man kan driva uppfödning av en ras till att se ut på det här sättet. Jag fattar inte hur det kan vara lagligt. Och det är ju inte bara schäfern man avlar sönder på det här sättet.

Titta bara på alla raser med korta nosar som inte kan andas, har svårt att äta och dricka vatten, raserna som har svårt att föda fram sina valpar, de som får problem med hud, ögon, öron och så vidare.

På vilket sätt är detta ok? Hur i helvete kan man tycka att det är ok att avla fram djur med så oerhört uppenbara problem och veta att problemen beror på ens egna val?

Jag förstår absolut att man uppskattar att en hund ser ut på ett visst sätt. Jag förstår absolut poängen med att en viss ras har ett visst syfte som till exempel förutsätter att den har en viss storlek. Jag förstår också att man avlar på vissa saker för att man tycker att det är fint. Det finns raser jag aldrig skulle skaffa mig för att jag inte alls tycker om utseendet (eller mentaliteten, för den delen). Pudel är ett sådant exempel.

Men att låta människans tycke och smak gå före hundens hälsa är för mig ett medvetet utövande av makt på ett sätt som är extremt osmickrande, och dessutom ett uttryck för medveten djurmisshandel och djurplågeri.

Min personliga åsikt i den här frågan är att det borde bli hårdare krav på att aveln ska ligga i djurens intresse snarare än människans – alltså; avla med utgångspunkt i djurens mentalitet och fysiska hälsa i stället för ett av oss påhittat utseende. Jag har radvis med rätt hårda åsikter om det här som inte får plats i ett enda inlägg.

Det jävliga är förstås att det inte bara handlar om hundar. Katter avlas också på ett sätt som inte gynnar dem. Det finns kattraser som också har intryckta nosar så de får svårt att andas. Det finns kattraser som avlats för att inte kunna hoppa. Jag slår vad om att om det inte finns än, så kommer det att dyka upp en kattras som avlats fram utan klor.

Vid det här laget torde ni ha märkt att det här är något som gör mig otroligt upprörd. Människan är verkligen den enda arten som bryr sig om utseendet på både sig själv och de djur vi omger oss med på ett sätt som gör att vi struntar i hur det påverkar hälsa och psyke.

Det är… bedrövligt.

 

Hundliv – livsstil

Nu när Försvarsmaktens Ella har lämnat mig är jag hundlös. Tankar och funderingar har jag dock ändå, så kom och häng med mig när jag skriver om ledarskap, kommunikation och relationer med hundar – och hur jag planerar mitt hundliv framåt.

Vi ses på bloggen! =)

Insamling

På sjukersättning tar det tid att spara ihop pengar till en renrasig hund.

Stötta mig gärna genom att klicka här och bidra med valfritt belopp.

Varje bidrag för mig ett steg närmare min hund.

Tack på förhand!

Arkiv
Kategorier
Translation

Hundfolk

Detta är personer och/eller organisationer som jobbar på ett sätt som överensstämmer med min egen filosofi om vad som gynnar relationen mellan människa/hund på bästa sätt.