För att kunna få ihop pengar att skaffa mig en ny hund, har jag daghundar lite då och då. Helst vill jag ha ett par, tre stycken på heltid, och förhoppningsvis blir det så – mer eller mindre, i alla fall, under hösten. Jag har just, för ett par timmar sedan, släppt hem en hund jag inte träffat tidigare – dalmatinern Sigge. Det är med honom jag tänkte börja dagens inlägg.
I den kommunikation jag och Sigges matte hade innan vi träffades, fick jag veta att Sigge kan vara lite knepig, framför allt vid hundmöten. Det kan ju betyda lite vad som helst, och Ella var minsann ingen ängel alla gånger. Hon kunde skälla rätt friskt och kanske inte stegra i kopplet, men ni vet – hemskt gärna vilja rusa framåt. Aningens tröttsamt, även om det tack och lov inte hände alltid.
Oavsett vilket; Sigge kom hit och verkade gilla mig på en gång. Sånt är lite smickrande, faktiskt. Än mer smickrande är det när det ringer på dörren tidigt på morgonen dagen efter, och Sigges matte säger att han visste precis vart han skulle och var skitglad att komma till mig igen. Då blir jag lite rörd och löjlig, faktiskt. ♥
Det som förvånade mig mest av allt var när vi träffades första gången, och Sigge har nosgrimma med koppel, samt ett halsband med koppel. Nosgrimman satt alldeles för löst, och ur det perspektivet kan jag ju förstå behovet av ett extra koppel, men för mig kändes det lite over-kill. Men det hade tydligen med hans beteenden vid hundmöten att göra, vilket jag just då inte hade någon aning om hur det såg ut eftersom jag inte sett det.
Nu har Sigge varit här ett par dagar, och vi har bara använt nosgrimman – som jag drog åt så den satt som den skulle. Vi har haft några hundmöten, och han har stegrat sig i kopplet och låtit rätt illa. Fast inte extremt på något som helst vis, och det gick väldigt fort att få ordning på honom igen. Jag tror att det kan vara mer gammal vana än att han faktiskt blir arg.
Det här väcker dock frågan hos mig vad folk i störta allmänhet anser är ett problem med och hos sin hund. Personligen tycker jag inte att det här är ett särskilt stort problem. Tydligen har just Sigge varit mycket värre (omplaceringshund), så det är ju fantastiskt att han har gjort framsteg. Dock kan jag förstå, om man är ovan vid hastiga ryck i kopplet av en rätt stor, stark hund som dessutom har en hel del tyngd bakom sig, att det kan upplevas som jobbigt.
Jag kan också förstå oviljan att lämna en hund man kanske själv känner sig lite osäker på, till någon som inte känner till hans ovana och kanske inte heller vet hur man hanterar det. Jag har själv varit extremt kinkig med vem jag har lämnat Ella hos, de, faktiskt rätt få gånger jag har behövt vara ifrån henne av ett eller annat skäl.
Skillnaden som jag ser det mellan Ella och Sigge är att Ella faktiskt var en väldigt speciell hund. I min erfarenhet var det inte alla som kunde hantera hennes energi, intensitet, framfusighet, fart, hysteriska livsglädje och så vidare. Hon var väldigt mycket hund att hantera, om man säger så. Sigge är inte ens i närheten, så åtminstone för mig finns det inga som helst problem med honom. Lite småmuppig vid hundmöten, ja, men – inga problem.
Jämför jag Sigge med den hund jag skrivit om tidigare, där ägarna inte har en susning om vad de håller på med, där hunden gör utfall så fort han ser en annan hund, plus radvis med andra hyss – så är Sigge en ängel. Han är dessutom otroligt gosig – herregud, vad han vill bli klappad. Och så tävlar han med min äldsta katt Zoe om vem som kan tvätta mig på armen längst och bäst. Inte samtidigt, förstås, men tvättar mig gör de båda två. Jag måste vara oerhört lortig. 😀
På det stora hela tycker jag nog att folk sätter etiketten “problem” alldeles för snabbt och lätt på en hund. Det ska rätt mycket till för att jag ska tycka att en hund är en “problemhund”. Allt går ju dessutom att lösa, om man har tillgång till vettiga verktyg och dessutom är envis – mer envis än hunden. Jag misstänker att alltför få inser när de skaffar en valp att det den inte lär sig då kommer att ge en eller annan form av problem när hunden blir äldre, och så blir det jättejobbigt sen. Det är superviktigt att lära en valp så mycket som möjligt (allt eftersom, alltså) för att det inte ska bli jobbigt sen. Framför allt om man har skaffat sig en större hund.
En annan insikt jag tror att de flesta borde komma ihåg är att man alltid får jobba med sin hund. Man behöver alltid påminna om sådant hunden redan har lärt sig. Dyker det upp “problem” är det bättre att ta tag i det på en gång än att vänta och tro att det ska lösa sig av sig själv, för det gör det inte.
All this being said; jag ser fram emot att få träffa Sigge igen. Han kommer inte att vara här på heltid, men lite då och då kommer vi att hänga med varandra. Till och med när matte åker på semester och konferenser. Det ska bli jättemysigt, eftersom vi råkar gilla varandra, jag och Sigge.
Så förhoppningsvis kommer jag att få ihop pengar till min hund, och lyckas synka det med tillgång på pengar.