Jag vet att jag tjatar om det här, men jag upphör inte att fascineras över hur extremt speciell min hund var. Jag förstår att det låter som att jag har haft världens mest märkvärdiga hund, och på sätt och vis har jag det. Men faktum är att ju fler “vanliga” hundar jag träffar på, desto mer inser jag hur speciell hon var.

För några timmar sen var jag på väg upp till rastgården för att träffa en kompis och ta hem hennes hund (Mysak, Bichon Havanais, 7 år gammal) för natten och över morgondagen. På väg dit råkade jag träffa på en tjej som bor i porten på andra sidan huset, som har ett par Border collies jag eventuellt kommer att ha här framöver. Jag har bara sett dem på avstånd förut när jag varit ute med Ella, så det var roligt att springa på dem nu (vi har för övrigt bokat in att ses ordentligt nästa vecka).

Hennes äldsta hund är tre år, och den yngsta är ungefär fem, sex månader eller så. Tydligen börjar ynglingen komma in i tonåren, och det är ju vanligtvis en period som kan vara riktigt jävla dryg. Jag minns Ellas tonårsperiod med viss förskräckelse.

Det som får mig att skriva den ingress jag nyss skrev, är den intensitet de här Border colliesarna hade. Ja, den äldre, han var väldigt reserverad och höll sig lite på avstånd, men den yngre var framåt och ville gärna hälsa. Hoppade lite gjorde han också.

Och för mig framstår det här som en våt dröm, om jag jämför med Ella. Herregud, det där är ju ingenting.

Har jag nämnt att Ella var sjutton ånglok i kollision, under varje sekund av sitt liv? Har jag nämnt att under Ellas sista halvår, hade hon en energinivå som en normal ung vuxen hund? Visst, hon var trött, hade ont, och hennes energiutbrott när vi träffade folk hon gillar höll inte i sig lika länge som förr. Men jag misstänker att såsom hon var då, var ungefär i stil med en helt vanlig, dryg unghund eller ung vuxen hund.

När Ella var unghund, och ung vuxen hund, vet jag att jag har flera vänner som tittat och i sitt stilla sinne, utan att säga något, tyckt att jag inte kunnat hantera Ella. Gudarna ska veta att jag inte varit i bästa skick under Ellas hela liv, och det har funnits perioder när mycket varit önskvärt från min sida. Men jag vet också att även de som tror att de vet hur det är att hantera en högenergisk hund, inte har den blekaste aning om hur det är att ha och leva med en försvarsmaktsuppfödd hund.

Det är liksom en sak att ha en hund som har en normal energinivå till vardags, men triggas och går igång på vissa saker. Eller en hund som blir skitglad och asdryg när den vet vart man är på väg (exempelvis rastgården), men som går att få ner energinivån på hyfsat lätt och enkelt.

Det är en helt annan sak att ha en hund som är avlad för att aldrig bli trött. Någonsin. En hund som kan vila i ett par minuter för att sedan köra på i tusentals knyck i timmen, en hel dag. En hund som tar så mycket mental, intellektuell, känslomässig och fysisk plats att det hela tiden krävs att man är där för att dämpa intensiteten.

Det här är, tror jag, mitt största skäl till att inte rekommendera privatpersoner att ta sig an en försvarsmaktsuppfödd hund. Om man tänker göra det är det bra om man har erfarenhet av hundar som kräver mycket, för det gör de här hundarna. Hela tiden. Inte ett par timmar i veckan, utan tjugofyra timmar om dygnet. Hela tiden. Non jävla fucking stop. Och det enbart genom att vara sig själva.

Jobbar man med hund (typ; polis, väktare eller liknande) eller möjligen ägnar extremt mycket tid åt att träna/tävla med hund, då kan en FM-hund säkert vara både kul och bra att ha.

Trots att försvarsmaktens hundar inte är lätta att leva med alla gånger, så är jag otroligt tacksam över att jag haft förmånen att dela mitt liv med Ella. Hon har lärt mig så extremt mycket om att ha hund, hur man hanterar hund, och med risk för att låta jävligt självgod så har jag svårt att föreställa mig att jag någonsin kommer att ha ett problem med någon hund framöver.

Det är också det här som gör att jag är så oerhört intresserad av att kommunicera med hundar på hundars vis. Det är nämligen det som visat sig vara mest effektivt med Ella. Träna in saker gör nämligen inte automatiskt att en hund sänker sin energinivå. Därför kommer jag med alla mina hundar framöver, att använda energi och kroppsspråk som metod, snarare än traditionell träning. Och det ska bli så sjukt intressant att se hur mina framtida hundar kommer att bli.

Can’t wait. ♥

 

Hundliv – livsstil

Den 4 juni 2019 förlorade jag Försvarsmaktens Ella till ålderskrämpor och juvertumörer.

 

Den 12 februari 2020 åkte jag till Skåne fram och tillbaka på en dag för att hämta hem min nya hundvalp, Boyo.

 

Följ mig på resan med att uppfostra en valp till en jättehäftig hund!

 

Välkommen!
/Malinka P.

Hundfolk

Detta är personer och/eller organisationer som jobbar på ett sätt som överensstämmer med min egen filosofi om vad som gynnar relationen mellan människa/hund på bästa sätt.

 

Arkiv
Kategorier
Translation