Det finns både för- och nackdelar med att ha Egon här under lite drygt en vecka. Fördelarna är rätt många; jag kommer ut på det sätt jag vill, jag får hundgos, jag har hela soffan och hela sängen full med korta, vita och gråa pälsstrån, Egon och småflickorna (katterna) går bra ihop… Men det finns också nackdelar med det här.
Det är tack och lov bara en nackdel. En stor sådan, förvisso, men ändock – bara en. Det är nämligen så att mitt eget sorgearbete efter Ella innebär att jag på ett rätt brutalt sätt tvingar mig själv att glömma saker som att jag faktiskt tycker att det är skönt att komma ut flera gånger per dag. Visst, det är tradigt ibland. Vissa dagar har jag inte alls lust att gå ut – men det är bra för mig att göra det, och även om jag redan vet om det, påminns jag extra om det nu när Egon är här.
På det stora hela påminns jag om hur det är att ha hund. I det fall jag skulle ha råkat glömma bort det, menar jag. Och faktum är att min hjärna tvingar bort sådant som inte pågår just precis nu. Den gör det per automatik och är något jag har väldigt svårt att styra och kontrollera. Det har ingenting med Ella att göra, utan är rester från diverse traumatiska upplevelser som barn. Men nu påminns jag väldigt tydligt om hundlivet.
Dessutom råkar jag gilla Egon en hel del. Egon är en hund jag med lätthet skulle kunna tänka mig att leva med på heltid (som jag skrev i senaste inlägget). Han är den enda av de hundar jag träffat under sommaren, där jag hela tiden måste tänka på att jag inte ska säga sådant som “matte tycker inte”, “matte ska bara”, “du och matte” och så vidare. Jag gillar alla hundar jag träffat i sommar, men Egon är speciell.
Jag börjar också bli lite stressad över att Egon ska åka hem om ett par dagar. Vi har i morgon och tisdag kvar – på tisdag kväll kommer Egons husse och hämtar honom. Vilket innebär att jag har en ny radda dagar framför mig där ingenting händer. Jag kommer att gå ut lika lite som jag gjorde innan Egon kom hit förra söndagen.
Jag älskar att gosa med mina småflickor också – fattas bara annat, men goset ser ut på ett annat sätt, och de har inte storleken för sig på samma sätt som både Ella och Egon (även om Ella i ärlighetens namn var rätt liten och tanig för en schäfertik).
Så jag saknar Ella. Jag saknar relationen med min Ella så jag tror jag smäller av. Och så fäster jag mig vid Egon, för han är en hund lätt att fästa sig vid. Men han är också gammal. Han kommer inte heller att finnas hur länge som helst, vilket innebär att förr eller senare försvinner han också. Vilket innebär att jag kommer att sakna honom också när det är dags, även om han och jag inte hör ihop på det viset.
Men mest saknar jag min hund. Min Ella.
Missförstå mig rätt. Jag ser fram emot att skaffa mig en ny hund. Jag ser fram emot att bygga en ny relation med en ny hund. Men det förtar inte det faktum att jag förlorat en av mina närmaste relationer – Ella. Det gör inte att saknaden på något som helst vis känns mindre. Jag är oerhört tacksam för att fått ha Ella i mitt liv, och jag kommer att vara lika tacksam för nästa hund. Och nästa igen. Men den vetskapen gör det i vilket fall inte roligare eller lättare. För jag saknar nämligen min hund så oerhört.
Jag har njutit av att ha Egon här, och jag kommer att sakna honom när han åker hem igen på tisdag. På torsdag får jag hundbesök igen. Då kommer dalmatinern Sigge hit över dagen. Fast över en dag är inte samma sak som hundhäng i över en vecka.
Eller tio år, för den delen.