Jag porrsurfar ju hundraser med jämna mellanrum på SKK’s raspresentationssidor. Utöver det tittar jag i perioder också väldigt mycket på diverse Youtube-klipp (eller på Facebook) med hundar som arbetar. Oftast tittar jag på hundar som tränar eller tävlar i skydd eller liknande, eftersom jag råkar fascineras så oerhört av det.
Om det inte framgått tidigare, är jag inte den typen av människa som är särskilt intresserad av att träna sådant som agility, rallylydnad, eller överlag, utöva någon slags bruks-aktivitet med min hund. Jag är inte heller särdeles intresserad av att lära min hund olika party-tricks.
När jag tog över Ella från Försvarsmakten, efter hennes L-test, var jag väldigt sugen på att göra någonting vettigt med henne. Tyvärr var det ju så att hennes röntgenbilder visade C-höfter och måttliga pålagringar på armbågarna, så det var ingen som var intresserad av att ha oss. Om jag inte missminner mig så kontaktade jag både hemvärnet, de som jobbar med räddningshundar, och lite annat smått och gott.
Av någon anledning (vilket i och för sig gäller i allt övrigt också, inte bara hundar) så är jag ointresserad av att göra saker, om det inte är “på riktigt” (i brist på bättre ord). Att träna och tävla lydnad eller spår bara för att, känns för mig rätt bortkastat. Att träna spår i syfte att hunden ska få jobba med eftersök eller så, är något helt annat – då finns det en poäng med träningen, och jag föredrar det.
Poängen med det här inlägget handlar dock inte om mig och min vilja eller ovilja att göra saker bara för att, utan det handlar om hur sjukt jävla imponerad jag är över hundar som jobbar. Jag är ju en sucker för lite tuffare hundar, vilket gör att jag ganska automatiskt gillar tuffare hundaktiviteter såsom exempelvis skydd.
Inte bara är jag imponerad av hundarna – jag är också väldigt imponerad av hundförarna. Snacka om tålamod; att träna sin hund till att ha det fokus och den koncentration de har när de tävlar eller visar upp sig. Det är så häftigt att jag nästan smäller av.
Det är sånt här som gör att jag själv skulle vilja träna med min hund. Tyvärr är det så att jag känner mig själv och vet att jag troligtvis inte skulle ha energi nog att fullfölja en påbörjad träning, och då känns det aningens bortkastat. Men ååh, vad det vore häftigt att lägga till det här till den relation man redan har med sin hund. ♥
Däremot blir jag inspirerad och tänker att jag får hitta på ett sätt att träna min hund, som funkar för oss. Jag har inget som helst behov av att träna bruks, som sagt var – men det finns ju andra saker att fokusera på. Vardagslydnad är exempelvis något som blir extra viktigt när man ska ha en stor hund, och Estrela är en stor hund. Dessutom en skarp hund, så för mig kommer det att vara extremt viktigt att min hund är så följsam och lydig som möjligt.
Det innebär dock inte att jag automatiskt kommer att vilja gå radvis med kurser med min hund. Det största skälet till det är att mitt sätt att umgås med och hantera hund skiljer sig en hel del från dagens metoder där man inte får säga nej till sin hund, och så vidare.
Dock finns det för– och nackdelar med allt, och tål att funderas på. 🙂