På grund av min lilla ekonomi (sjukersättning, lägsta ersättningsnivån) började jag att lägga undan pengar till en ny hund direkt när Ella var borta. Jag visste att det skulle ta tid innan jag fick ihop tillräckligt med pengar för att kunna köpa den hund jag vill ha, så trots sorgen både ville och behövde jag sätta igång omedelbart.
Som jag har berättat flera gånger, finns det mig veterligen en enda aktiv uppfödare av Cão da Serra da Estrela i Sverige (på Gotland). Det gör att tillgången på valpar inte nödvändigtvis är vare sig stor eller kontinuerlig. Därför känns det så extremt viktigt att få ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna skaffa en när det väl finns valpar. Min förhoppning är att det kommer att finnas valpar tillgängliga någon gång under vintern – men jag vet inte.
Jag ska berätta en liten hemlighet. Jag har aldrig i hela mitt liv lyckats spara till någonting som kostat mer än några hundra. Aldrig någonsin. Jag är urdålig på att hålla i pengar.
Därför är det helt jävla otroligt att jag faktiskt, för första gången i hela mitt liv, lyckas spara pengar – till min hund. För mig är det ett extremt stort bevis på hur viktigt det här är för mig. Framför allt när det händer saker i och med min ekonomi som jag inte kan styra över, men ändå lyckas hålla fokus och fortsätta lägga undan pengar. Sedan känner jag oerhört generösa människor, och några av dem har och kommer att bidra med en liten peng här och där.
Många bäckar små.
Många bäckar små blir till en hund.
Min hund.
Bortsett från att jag sörjer min Ella, så är jag så otroligt jävla asnöjd med att jag snart har pengarna till min (nya) hund. Den hunden kommer aldrig att ersätta Ella, för det finns det ingen hund som kan.
Men den kommer att ta sin egen plats, och jag känner redan nu att den kommer att vara lika speciell för mig som Ella – fast på ett annat sätt. Och tro mig; ingen är gladare för det än jag.
Men tänk, ändå. Tänk att jag, med god hjälp av andra, ändå är på så otroligt god väg att snart kunna skaffa mig hund igen. Och inte vilken hund som helst, utan en hund jag faktiskt vill ha. Så länge jag överhuvudtaget varit intresserad av hundar, har jag porrsurfat hundraser – jag tycker det är otroligt spännande. Men de flesta hundar är av olika skäl ointressanta för mig (jag vill exempelvis inte ha en jakthund), så jag är så otroligt glad att ha hittat en ras jag verkligen tror kommer att bli hur bra som helst.
Det ligger väldigt många känslor i det här, para mí. Dels är jag så otroligt imponerad av mig själv så jag nästan smäller av. Som sagt var; det här med att spara pengar är inte min starka sida, så att överhuvudtaget ens ha lyckats att spara några hundra är helt fantastiskt. Att veta att jag har betydligt mer pengar än några hundra, är helt jävla fucking amazing.
Jag är också oerhört tacksam över att det har varit (och är) möjligt att lägga undan pengar. Jag är tacksam för de hundar jag haft möjlighet att ha här. Jag är tacksam för de som bidragit (och kommer att bidra) ekonomiskt.
Tacksamheten sträcker sig längre än till “bara” pengar, muelle. Jag är otroligt tacksam över att jag kommer att ha valmöjligheter. Om det nu skulle vara så att det inte blir några valpar på svensk mark, kommer jag att kunna välja om jag vill skaffa en annan ras – o, om jag har tur, om jag kanske till och med vill importera en valp. Sistnämnda känns oerhört mycket överkurs, och där går kanske gränsen för hur mycket pengar jag får ihop… men bara tanken på att det kanske skulle vara möjligt – wow.
Så jag tänker ta mig friheten att njuta av att jag för en gångs skull snart har lyckats med något som, Creo, är viktigare för mig än något annat någonsin har varit. ♥