Det kändes knepigt att publicera mitt förra inlägg, eftersom jag ägnade natten till idag (och större delen av idag) med att vara ledsen. Det liksom kommer över mig med viss regelbundenhet, sorgen över Ella. Större delen av tiden trycker jag undan det, för att jag inte riktigt klarar av att ta in allting på en gång.

Men så kommer det tillfällen när dörren öppnas och det väller in tankar och minnen. Natten till idag bröt jag ihop fullständigt när jag hade gått och lagt mig. Jag fulgrät med snor i hela ansiktet och tårarna sprutandes ur ögonen. På det där sättet att jag var tvungen att andas med vidöppen mun, för att näsan var så fullproppad med snor att jag höll på att kvävas när jag försökte andas den vägen.

Fy fan, för att förlora sin hund. Jag tror inte att jag någonsin kommer att komma över min Ella. Jag förstår inte hur jag någonsin kommer att kunna göra det. Inte sådana här gånger, i alla fall. Sedan finns det andra dagar och perioder när det känns – helt ok. Men det är de där dagarna och perioderna när jag trycker undan sorgen.

För jag vet – jag vet, att jag kommer att kunna leva utan Ella. Jag lever redan utan Ella, och jag står fortfarande upp. Vissa gånger kan jag knappt andas utan henne, men jag står upp.

Jag tror att det blev såhär, för att jag har haft polarblandningen Egon här i några dagar. Hans människa har nämligen gift sig i helgen, så då fick Egon vara här i stället för att vara hemma i all stress, frånvaro av folk och så vidare. Jag har skrivit förut om att man anpassar sig rätt snabbt efter nya omständigheter – i alla fall gör jag det.

När Egon kommer hit tar det mig ett par dagar innan det blir rutin igen, det här med att gå ut. När det blivit rutin, minns jag att det är såhär jag vill ha det – och så kommer minnena. Och den här gången har hon också känts väldigt närvarande, min Ella. Inte riktigt fysisk, men hon har funnits nära under i alla fall ett par dagar.

Och medan jag å ena sidan uppskattar känslan av att hon är här, blir det också väldigt påträngande. Fast i och för sig; hela Ella som individ var väldigt påträngande och intensiv, så jag kanske inte ska känna mig alltför förvånad att hon är likadan från andra sidan.

Men shit, vad jag saknar min hund.

 

Hundliv – livsstil

Den 4 juni 2019 förlorade jag Försvarsmaktens Ella till ålderskrämpor och juvertumörer.

 

Den 12 februari 2020 åkte jag till Skåne fram och tillbaka på en dag för att hämta hem min nya hundvalp, Boyo.

 

Följ mig på resan med att uppfostra en valp till en jättehäftig hund!

 

Välkommen!
/Malinka P.

Hundfolk

Detta är personer och/eller organisationer som jobbar på ett sätt som överensstämmer med min egen filosofi om vad som gynnar relationen mellan människa/hund på bästa sätt.

 

Translation

Arkiv
Kategorier