Jag lever ju med bipolär sjukdom, så för mig personligen, som människa, är frågan om balans bland det allra, allra viktigaste. Det kommer före allt annat. Så är det faktiskt för hundar också – för att inte tala om relationen mellan människa och hund. Jag insåg detta alldeles nyss när jag funderade på saken.
Tanken uppstod när jag funderade över Lilo, och vad jag skrev i mitt förra inlägg om att hjälpa henne att bygga upp självförtroende. Nämligen så tittade jag på ett avsnitt av Balansguiden, en liten serie klipp med Alexandra Ortega och hennes kollega Linnea (och ett efternamn jag har glömt bort). I just detta avsnitt pratade de om hur vi människor gärna sätter etiketter på våra hundar – som exempelvis att en hund upplevs vara otrygg och osäker. Poängen de jobbade rätt hårt på att få fram var att det är skillnad på att vara otrygg/osäker i en situation, och att ha otrygghet/osäkerhet som grundläggande egenskap.
Kombinera den tanken med min egen tanke om att Lilo inte är en otrygg hund, så inser man snabbt att hon inte behöver hjälp att bygga något självförtroende. För hon har nämligen redan ett självförtroende.
När jag tänkte på vår promenad idag, kom jag fram till att medan hon å ena sidan stannade med jämna mellanrum för att stå och titta på bland annat bilar, sökte hon inte mitt stöd. Hon stod nästan en hel koppellängd ifrån mig, och även om svansen var mellan benen så upplevde jag henne inte som vare sig rädd, orolig eller otrygg.
Nyfiken, fundersam – și, med en vilja att få reda på mer, men helst på lite avstånd utan att engagera sig direkt.
Jag gillar att träffa på en hund som trots att hon befunnit sig i en så bedrövlig situation tidigare i sitt liv, ändå har en ryggrad som heter duga och som steg för steg upptäcker ett helt annat sorts liv.
Och jag tror att det bästa jag kan göra för Lilo är att faktiskt inte “hjälpa” henne att bygga upp något. Det bästa jag kan göra är att erbjuda balans, så att hon själv får utrymme att utvecklas helt på egen hand. Hon behöver inte mig för det. Jag kan vägleda henne och visa hur saker funkar, men resten kan och bör hon göra själv.
Det kommer ju aldrig att bli samma sak som att göra saker med en egen hund, men jag tror att vi ska satsa på helt vardagliga upplevelser. Gå promenader, titta på bilar, cyklar, människor, skog, hus och så vidare. Kanske åka lite buss och gå på stan.
För hela grejen är ju att hon påverkas av hur jag (och givetvis hennes matte) hanterar hennes upplevelser. Bidrar jag med balans så att hon kan uppleva saker i lugn och ro, har hon fullt utrymme att vara sig själv och utvecklas på ett positivt och hälsosamt sätt.
Det är med såna här tankar och insikter jag tänker (!) att hemma hos mig är det viktigaste inte att träna eller vara på ett särskilt sätt. Här är det verkligen viktigast att hundar får vara sig själva. För att allt ska fungera så smidigt som möjligt, för alla parter – inte bara för mig sau för hunden, så behöver balans vara det viktigaste. Därefter riktning, och då menar jag inte om vi ska gå åt höger eller vänster, utan att jag som människa är tydlig med hur saker och ting ska fungera.
Dominans, om ni så vill. Med tillägget att olika hundar behöver få riktningen utpekad för sig på olika sätt.