Zoe

Zoe är, by far, den drygaste katt jag har levt tillsammans med. Herregud, vad den katten kan göra mig vansinnig. Hon promenerar runt och vrålar, mest bara för att hon kan. Hon envisas med att, så fort jag sträcker ut handen för att klappa eller lyfta upp henne, hålla fast min hand mellan framtassarna och slicka mig frenetiskt. Det kan vara jättemysigt – ibland, men inte varje gång.

ZoeSorry den crappiga mobilbilden – ibland är den närmare till hands än kameran.

Zoe är som Ella, fast i en katts kropp. Hon är lika påträngande och överdrivet social, och vägrar ta ett nej. Zoe kom till mig när hon var runt året gammal. En av mina bästa vänner har många kontakter i kattvärlden, och Zoe var en hittakatt. Hon gick lös mellan E4:an och järnvägen i Sundbyberg. Jag hade precis förlorat min Saga (första katten jag haft sen kattunge) och sörjde henne mer än jag sörjt någon annan, tror jag. Jag hade inte alls lust att ta emot en ny katt, inte ens som jourhem.

Men så fick jag veta att det var en svart katt, och eftersom jag bara vill ha svarta katter så gick jag med på att ta hem henne.

Som ungkatt var Zoe extremt jävla asdryg. Hon var den typen som klättrade upp på varenda hög, plan yta som fanns här hemma. Väl där roade hon sig med den där leken katter har för sig, när de liksom bara provar att putta till någonting för att se vad som händer. Och tänk – varje gång trillade det ner grejer från bokhyllor och fönsterbrädor. Dessutom var hon otroligt rädd för Ella (vilket inte alls är ägnat att förvåna; Ella var ca 4 – 5 månader gammal, extremt påstridig på katterna, och utan någon som helst respekt för fräsande och vassa klor).

Trots det bestämde jag mig efter ett tag för att Zoe skulle få stanna kvar, och det har hon gjort.

Zoe har alltid varit klumpig. Inte har det blivit bättre med åren heller. Som ungkatt fick hon och min då gamla katt Sotis, under en kort period, torrfoder för kattungar. Tanken var att ge dem en bra bas (tips från en kattuppfödare jag känner), men det enda som hände var att Zoe blev smällfet. Under årens gång har det inte gett med sig, utan hon har fortsatt vara smällfet – och det har naturligtvis inte gynnat hennes klumpighet.

Det är knappt att jag kan skriva det här inlägget, eftersom hela poängen med det är att berätta att min Lillstrumpa, min Slickepott och muppkatt börjar bli redo att ge sig av, hon med. Sedan Ella lämnade mig har Zoe i största allmänhet varit sur och grinig mot de flesta hundar som varit här. Idag skällde hon ut Mysak (som jag är hundvakt åt under veckan eftersom hans matte, en av mina bästa vänner, är iväg för att para en av sina katter) som inte gjort något annat än stå aningens för nära och lukta lite på henne. För första gången började jag fundera på om Zoe har ont, och det är därför hon blir så sur.

Lägg till det, det faktum att hon numer är både långsam och klumpig. Hon och Molly äter på fönsterbrädan i vardagsrummet, och trots att jag gjort en stege åt henne med hjälp av en stol och en klös-grej, har hon svårt att ta sig upp. Vikten hjälper inte till ett dugg, även om hon faktiskt lyckats tappa litegrand de senaste månaderna (sen jag hittade Mjaus torrfoder för kastrerade innekatter).

Så helt plötsligt står jag inför tanken att jag inte bara förlorar min Ella i år, utan också Zoe. Hon må vara dryg som få, men Zoe hör hemma hos och med mig precis lika mycket som någon av de andra.

Att förlora Ella är nästan mer än jag klarar av. Att dessutom förlora Zoe – jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt för att hantera det, måste jag erkänna. Jag har inte bestämt mig till 100% än, men med tanke på vad jag vet om min katt är det ju mer eller mindre färdigt. Det gäller bara att komma över den sista lilla spärren, och sedan att boka tid.

Sedan är det bara att hoppas att Molly håller sig frisk, pigg och alert så jag inte behöver förlora allihop på ett och samma år.

 

Hundliv – livsstil

Nu när Försvarsmaktens Ella har lämnat mig är jag hundlös. Tankar och funderingar har jag dock ändå, så kom och häng med mig när jag skriver om ledarskap, kommunikation och relationer med hundar – och hur jag planerar mitt hundliv framåt.

Vi ses på bloggen! =)

Insamling

På sjukersättning tar det tid att spara ihop pengar till en renrasig hund.

Stötta mig gärna genom att klicka här och bidra med valfritt belopp.

Varje bidrag för mig ett steg närmare min hund.

Tack på förhand!

Arkiv
Kategorier
Translation

Hundfolk

Detta är personer och/eller organisationer som jobbar på ett sätt som överensstämmer med min egen filosofi om vad som gynnar relationen mellan människa/hund på bästa sätt.