En gång i tiden hade jag rätt mycket blommor, faktiskt. Fullt på fönsterbrädorna i varje rum. Sedan flyttade Zoe in, och blomkrukorna började falla, en efter en. När Molly klev in i mitt liv, blev saken dessvärre inte bättre. Dessutom började mina blommor dö, en efter en.
Den nyaste bilden på den ockuperade blomkrukan är denna från ett par dagar sedan. Lilo står stolt modell.
Bland annat hade jag en stor blomkruka med en jättefin Aloe vera. Den hade växt sig sådär löjligt stor, och hade nog egentligen behövt planteras om i ett par krukor – särskilt eftersom jag gillar att ha Aloe vera hemma. Det är så bra när man gör illa sig på en kattklo, råkar bränna sig eller gör något annat dumt.
Min stora, fina Aloe vera finns inte längre. Den dog för ett antal år sedan. Nämligen var det såhär, att någon av katterna – och jag minns faktiskt inte om det var Zoe eller Molly, tyckte att den här blomkrukan var så fantastiskt bra att ligga i. Den var så passande för en kissekropp att kura ihop sig i.
Faktiskt är det så att det till och med får plats två kissar däri, om man trängs (och väller över lite, framför allt när man är lite.. hehum.. småknubbig, som Zoe). De brukar ha väldigt mysigt, när de ligger där och trängs och tvättar varandra, mina småflickor. Trots överhänget.
Min Aloe vera dog helt enkelt för att den lågs ihjäl. Till slut lade jag tidningar över jorden, för att katterna inte skulle sprida innehållet över hela mitt hem. Ett tag senare lade jag dit en filt. Nu ligger det två filtar över all urgammal blomjord, resterna av min stora, fina Aloe vera, och de gamla tidningarna som täcker jorden. Filtarna är ungefär lika pälsbeklädda som småflickorna själva, men det gör inget.
Blomkrukan har fått stå kvar. Den står bredvid min dator, och det ligger allt som oftast en eller annan kisse däri. Faktiskt är den där krukan väldigt passande i storlek till de flesta djur som är mindre än Ella. Betydligt mindre än henne. Nämligen så har Mysak, den lilla fåniga bichon havanais-hanen som brukar vara här ibland, tagit den till sin när han är här. Mysak får alldeles lagom plats i krukan, fast då går det inte att stoppa ner någon kisse bredvid.
Lilo har också upptäckt fördelarna med krukan. Egentligen är hon lite för stor, men det skiter hon fullständigt i. Hon kliver upp och sätter sig, och sen snurrar hon ihop sig som en liten kringla. Delar av henne är en god bit utanför kanten på krukan, men hon verkar inte bry sig nämnvärt, så hon får ligga och balansera bäst hon vill.
Förr eller senare ska den där blomkrukan få sin sista vila, men jag vill hitta något annat att ställa där i stället, som framför allt småflickorna kan parkera i eller på. Om det blir en stor, fin tunna, eller något annat, lägre – det återstår att se. Men min fina terracottakruka – tja, låt oss bara konstatera att fatet den står på är trasigt, och krukan i sig har nog också sett sina bästa dagar.
Men det är onekligen oerhört praktiskt att bara kunna sträcka ut handen och klappa en varm, spinnande kisse, närhelst jag behagar. ♥