Jag har inte skrivit på ett tag, för jag har inte känt att jag haft något vettigt att säga. Det är många saker som rör sig i mitt huvud, och det här med hundar är en av dem. På gott och ont, kan jag säga, eftersom tankarna är både positiva och.. inte nödvändigtvis negativa, men fan inte positiva heller.
Under några veckor har det varit flera hundar här, ganska intensivt. Lille bichon havanisen Mysak har hängt här en hel del till och från under ett par månader, när hans matte har varit ute och flängt på äventyr med sin numer dräktiga katt Tjorven. Så har Egon, den stora polarblandningen jag är så förtjust i, varit här några dagar. Och så Lilo, förstås. Den senaste veckan har det gått omlott, så jag har haft två hundar hemma nästan hela tiden.
Jag vet inte om det beror på det, eller om det är något annat som gör att jag haft en period där jag varit en del ledsen över Ella. Det är ju naturens gång att hon med tiden hamnar mer i det-som-var (då) och att annat – andra hundar, exempelvis, tränger undan hennes närvaro i det-som-är (nu). Jag vet ju att det är så, och det är inget som är ägnat att förvåna.
Men det gör mig tyvärr inte mindre ledsen.
För, nästan sex månader senare saknar jag min mupplisa så jag smäller av. Jag har vant mig vid att det är tomt. Jag har vant mig (tyvärr!) vid att inte behöva gå ut strax innan jag ska gå och lägga mig. Jag har vant mig vid att inte behöva göra i ordning hennes mat medan vattenkokaren gör sitt till dagens första kanna te.
Men jag kan fortfarande knappt titta på bilder av henne. Jag tittar i utkanten så att jag ser i ögonvrån, men jag kan inte titta rätt på en bild av min Ella. Det går bara inte. Det bör tilläggas att det har gått snart tre år sen min pappa gick bort, och jag har fortfarande svårt att se bilder på honom; det är samma grej där.. jag tittar liksom utanför bilden.
Och medan jag å ena sidan tycker att det är väldigt mysigt att ha andra hundar här hemma, så är det inte mina hundar. Jag har inte samma relation till dem, även om jag gillar dem allihop. Egon är den hund som ger mig mest motstånd, och han är därför den jag relaterar till mest. Lilo är den som är här mest, och som möjligen har störst behov av mig. Mysak.. han är mest bara fånig. 🙂
Men som sagt var; ingen av dem är min egen, och jag tillåter mig därför inte att skapa så nära relationer med någon av dem. Jag kan bara se hur glada de blir när deras människor kommer och hämtar dem, och minnas hur hysteriskt mammig Ella var, och hur lika hysteriskt glad hon blev när vi varit ifrån varandra och sågs igen. Och så kan jag längta efter att ha det igen.
Att ta hand om andras hundar är supermysigt, och det finns oerhört många fördelar med det. Till de främsta hör att jag utan Ella får möjlighet att faktiskt lära känna andra hundar, vilket i ärlighetens namn var svårt när hon var närvarande. Jag får insikter om att, och hur, troligtvis de flesta hundar, fungerar annorlunda än min mupphund.
Men det går inte att jämföra med att ha sin egen. Det är inte ens i närheten av att känna sin egen hund utan och innan, och veta att hunden känner en själv precis lika väl. Och det är relationen jag saknar allra mest av allt. Jag och min hund.
Så jag kan inte göra särskilt mycket annat än att sörja min hund, och hoppas att det blir valpar hos den enda svenska uppfödaren av Estrela.