Jag känner mig aningens uppeldad av mitt förra inlägg, och även om jag har skrivit om det här tidigare förtjänar det ytterligare uppmärksamhet. Det jag tänker skriva om nu handlar om att individanpassa det ledarskap man har inför sin hund. Nämligen är det så, även om många tycks tro motsatsen, att olika hundar behöver lite olika former av ledarskap. I alla fall i min erfarenhet.
Ella var den typen av hund som krävde ett väldigt starkt och tydligt ledarskap för att fungera. Särskilt med tanke på att hon inte någonsin under hela sin livstid, till fullo fick använda sin arbetsvilja till det hon var avlad för. Detta är också det främsta skälet till varför jag aldrig någonsin kommer att rekommendera en privatperson att skaffa en försvarsmaktsuppfödd hund, därför att de är inte normala hundar.
Det ledarskap jag var tvungen att ha gentemot Ella var av den typen att det för vissa människor såg väldigt hårt ut. Jag förstår det, och jag köper det. Men har man en hund med den absurda energin och intensiteten går det inte att lalla runt med köttbullar och tro att det ska räcka. Det går liksom inte. Att uppmuntra den energin och intensiteten kan fungera – om och när hunden faktiskt får göra det den är avlad för; vill säga, jobba. Ella hade inte tillgång till det utloppet eftersom hon hade så taskiga leder, och jag dessutom varit väldigt sjuk under stora delar av hennes liv. Har det varit ultimat – nej, verkligen inte, men vi fick det att funka ändå. Och vet ni anledningen till det?
Ledarskap.
En av mina bästa vänner hade en Risenschnauzer, som tyvärr är borta sedan några år. Han hade också oerhört hög energi och intensitet. Ledarskapet var precis lika viktigt för honom som det var för Ella. En annan kompis hund – bichon havanaisen Mysak, skulle förmodligen svimma på kuppen om jag behandlade honom på samma sätt som jag utövat mitt ledarskap gentemot Ella.
Lilo har också ett oerhört stort behov av mitt ledarskap, men på ett helt annat sätt. Hennes energi är så lugn och långsam att hon är en sovande myra i jämförelse med Ella. 😀 Men med tanke på hennes bakgrund har hon behov av att jag är lugn, trygg och stabil – så att hon får utrymme att hitta sitt eget lugn, sin egen trygghet och stabilitet i nya, okända situationer. Mitt ledarskap med henne ser alltså helt annorlunda ut än mitt ledarskap för Ella.
Snart kommer ytterligare en hund att hänga med mig och mina småflickor om dagarna. Det är en finsk lapphund – en hane som heter Floki (döpt efter tv-serien Vikings). Jag har bara träffat honom ett par gånger, men utomhus verkar han ha rätt hög energi, och påminner en del om Ella. Där kommer mitt ledarskap att behöva se ut på ytterligare ett sätt. Framför allt eftersom jag hittills upplever honom som en betydligt mjukare hund än Ella, som kunde ta vilken tillsägelse som helst utan att ta åt sig.
Poängen jag försöker få fram är att olika hundar kräver olika bemötande, hantering och ledarskap. Det alla har gemensamt, är att ledarskapet behövs eftersom hunden behöver fungera i sociala sammanhang – även på hemmaplan. Beroende på hur hunden själv “är” och fungerar, behöver ledarskapet se ut på olika sätt. Där Ella ofta behövde ett väldigt fysiskt ledarskap, behöver Lilo något helt annat, men båda behöver tydlighet. Mysak behöver ett visst mått av envishet och tålamod gällande vissa saker, medan han i annat knappt behöver något alls. Egon behöver påminnas om att han inte är helt själv och kan göra vad han har lust med när som, men han är såpass gammal och snäll att det inte är några problem.
Ytterligare det jag försöker få fram är att en och samma metod inte nödvändigtvis fungerar för alla hundar, i varje situation och sammanhang. Man ska inte heller glömma att instinkter ofta slår ut intränade beteenden, så det där med köttbullar och belöning i tid och otid är inte effektivt för alla situationer. För att lära hunden något – absolut. För att få hunden att uppföra sig vettigt när den absolut inte har lust, går upp i varv eller bara muppar sig – not so much.
Jag är högst medveten om att jag är oerhört färgad av min tid med Ella, och det ledarskap jag utövat med henne. Vår relation är också det som gör att jag lätt blir uttråkad av vanliga hundar, och det är därför jag vill ha en ras som är tuffare och hårdare, och kräver mer av sin människa.