Ni minns säkert att jag skrev ett inlägg om Zoe för ett tag sen. Zoe, min supermuppiga, skitdryga katt. Klumpedunsen, min knubbiga tant som inte längre tycker att det är skitkul att vara med. Det är märkligt hur tydligt jag ser det, även om jag inte kan svära på om någon annan skulle märka det.
Ella förvarnade mig på ett oerhört tydligt sätt, ungefär ett halvår innan det var dags. Därefter förvarnade hon mig ytterligare ett par gånger, på olika sätt. Men främst var det känslan och insikten som var så oerhört tydlig.
För lite drygt en månad sedan, ungefär när jag skrev om Zoe senast, kom insikten att det kanske börjar bli dags för henne med. Inte sådär akut på en gång, men inom någon slags överskådlig framtid. Jag har hållit ett öga på henne, och de senaste dagarna har jag känt att vi närmar oss ytterligare. Ganska snabbt, dessutom. Det är fortfarande inte akut så att det måste göras i morgon, men jag skulle bli väldigt förvånad om Zoe finns kvar efter jul.
Så det är inte roligt längre. Att förlora Ella är och har varit nästan mer än jag klarar av. Att förlora Zoe efter ett halvår är – inte ett dugg roligt. Men det är samma sak med henne som för Ella. Hon har inte särskilt roligt längre, och det är en del saker som är jobbiga för henne. Att envisas med att hålla henne vid liv för min egen skull är enbart egoistiskt, och det har jag inte lust att vara.
Även om jag inte vill vara egoistisk, är det inte särskilt roligt för mig heller. Dels är det inte roligt att se henne tackla av, dels är det inte roligt att veta vad som väntar. Det är väldigt svårt att ta beslutet om exakt när det är dags. Just nu vill jag mest att hon ska få så mycket kärlek som möjligt, så hon har att ta med sig när hon går.
Jag har inte bestämt mig för hur jag ska göra efteråt. Jag har alltid haft två katter. Perioderna med bara en enda katt har varit väldigt korta. Molly har alltid haft sällskap av Zoe. Zoe var ensam katt under bara någon månad, när Sotis, mattes kung på huset, lämnat oss. Sotis var ensam i ett par veckor när min Saga hastigt och lustigt var tvungen att gå. Troligen blir det en ny katt inom hyfsat snar framtid – jag har svårt att föreställa mig att Molly skulle trivas som ensam katt, även om vi har hundar här på dagarna.
Två förluster på ett halvår. Hur tusan överlever man det? Hur ska jag klara mig utan min skitdryga, skrikande och vrålande madam som alltid varit katternas motsvarighet till Ella i fråga om att vara social och påträngande?
Det går ju inte.