Bara för att jag träffade på Anders Hallgren på hundmässan häromdagen, tänkte jag att jag skulle titta lite närmare på hans böcker. Jag tittade också lite på hans hemsida, och läste bland annat ett blogginlägg om den här så kallade “debatten” (snarare “samtalet”) på SVT som jag skrev om för några veckor sedan. På precis samma sätt som tidigare blir jag lite knäckt över hans inställning till Alexandra Ortegas sätt att förhålla sig till hundar – men gav också en smärre insikt.
Det här är en sak som på det stora hela är extremt svår att sätta ord på, så att det låter vettigt. För det hela handlar, enligt mig, om hur man förhåller sig till hundar. För mig handlar det väldigt lite om att träna hundar, och mycket mer om att hantera hundar. Det är två helt skilda saker, och jag upplever att de som hellre vill träna sina hundar än hantera dem, väldigt gärna glömmer bort det.
Vem som helst kan lära en hund att sitta, ligga, stanna och så vidare. Det är inte särskilt svårt, och tar inte heller särskilt lång tid. Att träna en hund i elitlydnad eller något annat, mer avancerat, tar naturligtvis lite längre tid. Olika hundar är olika intresserade av att lära sig saker, och motiveras av olika saker (godis, lek med mera).
Att hantera en hund är något helt annat. Det handlar om hur man använder sig själv i bemötandet av och kommunikationen med hunden. Hur man kan jämföra detta med att träna en hund, oavsett vilket beteende man är ute efter att lära in eller förändra, går över mitt förstånd. Jag förstår inte heller varför det är så många som förknippar detta med bestraffning och allmän grymhet, när det enda det handlar om är att anpassa sitt sätt att kommunicera med sin/en hund på ett sätt som är mer naturligt för den, än vilket kommando som helst som vi lär den att förstå och följa.
Om man (som jag) gillar att porrsurfa hundraser på SKK’s hundrasguide är man säkert medveten om att det på en del raser står klart och tydligt utskrivet att denna hund är inte till för alla. Det står så, inte för att rasen nödvändigtvis är svårtränad, utan för att den kräver ett bemötande från sin människa som alla, av olika skäl, inte klarar av. På samma sätt som brukshundar inte är till för alla, eftersom de dels behöver mycket motion, dels har ett väldigt stort behov av mentala utmaningar. Eller att jakthundar inte är bra som uteslutande sällskapshundar.
En del raser kräver mycket av sin människa – vissa i form av motion och träning, andra i form av ett väldigt stabilt och tydligt ledarskap. För mig handlar – återigen, inte ledarskapet om bestraffningar, våld, ilska och så vidare, utan om förmågan att kunna mäta sin mentala styrka med hunden och vara den som vägleder i stället för tvärtom.
Sedan är jag helt med på att vägledning kan innebära att man behöver träna sin hund på vissa saker. Exempelvis sitt, ligg, stanna, inkallning, passivitetsträning och så vidare. Men helt ärligt; beroende på vilken sorts person man är, behöver man inte alltid göra det heller. Har man ett såpass tydligt ledarskap (utan bestraffningar, ilska och våld) att hunden förstår vad man vill utan att man tränar den – vad ska man då med träning till?
Det jag tycker att man kan fundera på, är till exempel varför det tar vissa människor så lång tid att få sin hund att lyssna och göra vad man begär, medan andra lyckas inom loppet av sekunder? Är det hunden det är fel på, eller har människan något med saken att göra?
För att återgå till det här med förhållningssätt till hundar; det som skiljer åtminstone mig själv från många andra, är vad vi är ute efter i vårt hundliv. Jag skriver om och om igen att jag inte är särskilt intresserad av att träna hund (utöver vardagslydnad), men är desto mer intresserad av relationen och kommunikationen med min hund. För andra verkar det vara att träna sin hund, lära den roliga trick och liknande. För andra igen – helt andra saker.
Och ur det perspektivet är det väl kanske inte så konstigt att det uppstår missförstånd och annat skit mellan lägren. Min personliga åsikt är att det ena inte nödvändigtvis behöver utesluta det andra, men att det här med bemötande, kommunikation och ledarskap är så otroligt mycket viktigare än träning.
Flokis matte sade till mig en gång (och jag känner igen mig väldigt väl) att det är så svårt att veta vilka råd man ska följa. Alla säger olika saker, och hur ska man veta vad som funkar? Det vet man inte – men det går ju att ta reda på. Plus att man får ta till sig det som funkar för en själv och den egna hunden, och så strunta i resten.
Det är anledningen till att jag, trots att jag inte är jätteförtjust i hans filosofi, kan tänka mig att läsa ett par, tre böcker av Anders Hallgren. Även om jag inte håller med honom om särskilt mycket (i det jag läst och hört hittills), är jag övertygad om att det finns delar i det han säger som jag kan ha nytta av i mitt sätt att förhålla mig till de hundar (och mina egna) jag möter.