Jag har alltid haft två katter. Varje gång jag förlorat en katt har det känts superviktigt att skaffa en ny så snart som möjligt. Den längsta tid som gått mellan en förlust och en ny katt tror jag var mellan Sotis och Molly – en månad eller så. Mellan Saga och Zoe tog det exakt två veckor.
Därför är jag lite förvånad när jag betraktar Molly för att se hur hon tar det här med att Zoe inte är här. Hon tar det förvånansvärt väl, även om hon var rätt förvirrad över att Zoe först satt i transportburen innan vi gav oss iväg, och sen att transportburen var tom när jag kom hem igen. Under kvällen igår låg hon på klöstunnan i köket och tittade flera gånger ut i hallen med stora ögon och en aningens förvånad uppsyn. Min personliga gissning är att hon såg Zoe.
Jag har varit oerhört kluven till det här med att skaffa en ny katt efter Zoe. Det finns många skäl till det – bland annat gruppdynamiken. Varje gång man drar ifrån eller lägger till, förändras gruppdynamiken, och vi har haft en hel del förändringar här det senaste halvåret. Det kanske får vara färdigt med det, tills vår valp dyker upp. Och ja, jag säger vår valp – för det kommer det att vara. Min och Mollys.
Det är märkligt och ovant att leva med en enda katt. o mój Boże, det har gått knappt ett och ett halvt dygn, så det är inte så konstigt. Men jag fascineras över att känslan jag får från Molly är att hon gärna ser att hon får vara ensam katt.
Och det är klart att hon får. Om hon inte vill ha en kompis, så behöver hon inte. Där får ju jag liksom bara lyssna och acceptera. Ungefär så som jag lyssnat på både Ella och Zoe i fråga om när det är dags att ge sig av.
Men jag kan inte låta bli att fascineras av, och tycka att det är lite häftigt, att känslan jag får är så tydlig. Jag får uppfattningen att Molly är helt ok med att Zoe var färdig, och nu tycker hon att det är hennes tid att ha sin matte utan någon annan katt.
Who am I to argue?
Sedan kan ju detta givetvis förändras. Jag är ok med att ha både en och två katter, märker jag. Men just nu vill Molly vara ensam med mig, och då ska hon få vara det.
Vilken extremt märklig och absurd känsla det här är. Jag liksom sitter här med hakan litegrand i backen – och jag bor på tredje våningen, så det trudniej wymyślić coś sensownego rätt skickligt jobbat, tak właściwie.