Jag följer drösvis med folk på framför allt Youtube, och delvis på Facebook. Det handlar om allt möjligt, vilket till en rätt stor del innefattar hundar. Såklart. Jag råkar ju vara intresserad över medel, liksom. 😀 Jag följer några få svenska hundmänniskor, och desto fler från USA (!) och ett par från Storbrittanien. Varför? För att ge mig själv ett brett spektrum av kunskap att välja och vraka mellan, förstås.
Efter en del funderande har jag kommit fram till att jag tror att man väljer vilka filosofier och former man vill umgås med sin hund på, utifrån den ras man valt. De flesta hundraser som gemene man har är vad jag skulle kalla “normala”. De är snälla, lätta att uppfostra, kräver inte så mycket av sin människa – och då kanske det inte behövs så mycket ledarskap och kommunikation, vilket är vad jag intresserar mig för.
Själv är jag ju på det stora hela extremt ointresserad av den typen av hund. Jag vill ha en hund som kräver mycket av sin människa, och jag vill ha en speciell typ av relation till min hund. Av det skälet är jag mest intresserad av hundar som många uppfattar som tuffare och hårdare, även om det inte nödvändigtvis är brukshundar.
Jag ska försöka hålla mig kortfattad, men det finns några saker jag verkligen ifrågasätter inom den positiva förstärknings-filosofin, som jag tänkte ta upp.
Till exempel; på vilket sätt är det fel att kräva ett acceptabelt beteende av sin hund, och att upplysa hunden om det?
Har man en hund med stark egen vilja och påhittighet, hur kan man lita på att den positiva förstärkningen fungerar i skarpt läge?
Medan jag å ena sidan kan gå med på att positiv förstärkning fungerar i inlärningssyfte – vad gör man när hunden ska kunna det man lärt den, men av något skäl vägrar göra det? Detta gäller bland annat och framför allt, hundar som används i krävande arbete; polishundar, militärhundar, väktare med hund, och så vidare.
Varför verkar man anta och utgå från att allt som inte är positiv förstärkning innebär bestraffning av hunden? Att korrigera en hund är inte per automatik samma sak som att bestraffa den.
Det finns oerhört många frågor som jag tycker att den här metoden lämnar obesvarade. Dessutom anser jag att den utelämnar ett stort antal hundar som det helt enkelt inte passar för, annat än i ren inlärning.
För att inte tala om att varenda människa som är anhängare till den här metoden är så extremt oförlåtande och oresonlig när det gäller andra metoder. Det tror jag att jag har som svårast att förstå mig på. Fast det är klart; det är samma sak med politik, religion och barnuppfostran (och många fler saker).
Min personliga åsikt är att ju fler saker man ställer sig öppen för, desto bättre blir man på att sortera och välja ut de delar man vill använda sig av själv. Det skulle vara otroligt intressant att veta hur många som sysslar med positiv förstärkning, som i hemlighet känner att det inte räcker till helt och hållet.
Den här frågan om huruvida man väljer en approach till sin hund som passar med den typ av hund man valt, är intressant. Tycker jag, i alla fall. Jag känner faktiskt inte skitmånga som har vad jag kallar “normala” hundar. De flesta jag känner på nära håll som har/haft hundar, har haft krävande hundar. För alla oss har ledarskap och kommunikation varit oerhört viktigt.
Alltså, tanken med det här inlägget var att börja prata om folk jag följer på sociala medier, men jag märker att det blir mest kritik. 😀 Jag får gå in på individer i nästa inlägg, helt enkelt.
Frågan om ledarskap och kommunikation är också extremt intressant. Är det något jag tycker är skittråkigt med begreppet “träna hund”, så är det att jag inte upplever att det nödvändigtvis gynnar relationen till min hund. Visst, har man tur tycker hunden att det är kul – men sen, då? För mig ger träning inte automatiskt tillit. Tillit kommer av att hunden vet att den kan lita på att jag finns där när jag behövs, att jag är trygg och stabil och ger hunden utrymme att vara sig själv och samtidigt utvecklas.
En sak jag upplever att de som sysslar med positiv förstärkning missar, är att ledarskap och kommunikation inte på något som helst sätt handlar om att träna hund. Det handlar om den egna inställningen till hundar, hur man för sig och hur man kommunicerar.
Som med allt annat har vi människor en tendens att förstärka uppfattningen om att vår egen sanning är den enda, genom det vi väljer att läsa, lyssna på, se, och så vidare. Detta gäller även hundar. Jag gör det – givetvis, också. Jag väljer vilka jag följer med stor omsorg. En del följer jag slaviskt, andra ser jag lite då och då, och sen finns det faktiskt somliga jag i normala fall fullständigt vägrar att se något med därför att jag tycker att deras inställning och filosofi är så felaktig att jag smäller av. Ibland kan jag få för mig att se något ändå, men det tar oftast bara ett par sekunder innan jag kommer ihåg varför jag vägrar se det.
Cesar Millan är den första hundperson jag upptäckte, och det var många, många år sedan. Men han är inte den enda som har vettiga tankar och idéer för sig – det finns fler. Framöver kommer jag att berätta lite om vilka jag följer, och varför. Jag kommer också att ta upp någon eller några enstaka, som jag valt att inte följa – och vad det är som gör att jag inte gör det.
Om det har undgått någon, är det här något jag finner så extremt jävla as-intressant. Jag kan sitta i timmar och titta på klipp som tar upp diverse frågeställningar som har med hundars beteende att göra, och hur man kan avhjälpa dem – inte nödvändigtvis med träning, utan genom hur man förhåller sig till och kommunicerar med hunden. För mig slår det här hundträning varje minut av varje dag.