Alexandra Ortega håller till söderut i landet, och jag tror att det är där hon är som mest känd. Hon har under en period jobbat tillsammans med Cesar Millan, men den allra största delen av den erfarenhet har hon skaffat sig helt och hållet utan hans hjälp. Dock är hon mest inriktad på ledarskap, precis som Cesar Millan.
Den största skillnaden mellan Cesar Millan och Alexandra Ortega är hur de uttrycker sig. Jag har redan berättat att jag tycker att Millan är väldigt korthuggen i sitt sätt att uttrycka sig; det kan för den som inte vet vad han pratar om, förmodligen ibland vara svårt att förstå vad det är han menar. Ortega är raka motsatsen; hennes inlägg på Facebook är långrandiga och extremt pratiga, och det tar tid innan hon når sin poäng. Samma sak med hennes podd; hon pratar väldigt länge innan hon kommer fram till sak.
Men sättet Ortega kommunicerar på förtar inte nyttan i det hon säger. Jag är dessutom ett antal år äldre än hon, så det är inte alls osannolikt att jag har ett annat sätt att använda språket i sociala medier än vad hon gör. 🙂
Grundtanken i Alexandra Ortegas filosofi handlar om att vi som människor påverkar våra hundar i långt större utsträckning än vi kanske tror. Allt vi tänker, inte tänker, känner, inte känner, och så vidare, plockar hundarna upp och översätter till sitt eget språk. Det är detta som avgör om vi upplevs som trovärdiga och värda att följa, för en hund. I de fall en hund inte ser oss som värda att följa, är det alltså vi som behöver förändra oss – inte hunden.
Jag är också barnsligt förtjust i tanken på att kommunicera med en hund såsom hundar gör sig emellan, snarare än att hela tiden tvinga på hunden mitt eget språk. DÄR kan vi snacka om tvång!!!
Jag har aldrig träffat Alexandra, och jag har ingen som helst insikt i hur hennes företag ser ut, varifrån hon får sina kunder, men enligt vad jag förstår så kommer det en hel del människor med problemhundar av olika slag – som testat det mesta när det kommer till positiva träningsmetoder, och ingenting har fungerat.
Alltså torde det rimligtvis finnas en efterfrågan på andra metoder.
Alexandra Ortega är den person, av alla hundmänniskor jag följer i sociala medier, som jag identifierar mig mest med. Det finns givetvis saker jag inte alltid håller med om, men rent generellt är hennes filosofi omkring hundar en jag köper rakt av, no questions asked.
Alexandra är också, utöver Gyllerboda hundcenter, den i Sverige jag helst vill lära mig av. Hon har en del utbildningar av vilka det i alla fall är en eller ett par jag skulle vilja gå. Om jag någonsin har turen att få ihop de pengar som krävs, kommer jag också att göra det eftersom det kommer att gynna det sätt jag själv hanterar och förhåller mig till hund, och faktiskt också – på mitt sätt, “jobbar” med hund (daghundar = flock). Jag vill ju gå vidare i mitt hundliv, men det råkar faktiskt finnas en hel del kunskap som saknas. #självinsikt
Alexandra har fått mycket kritik för sitt sätt att jobba med hundar, vilket jag finner extremt märkligt. Kritiken grundar sig, efter vad jag förstår, allra mest i det faktum att hon jobbat med Cesar Millan. Guilt by association är inte nödvändigtvis snyggt alla gånger, och i det här fallet blir det rent groteskt. Må så vara att filosofin bakom deras sätt att jobba med hundar är snarlika, men där Cesar har den amerikanska marknaden samt de regler som finns där att anpassa sig till, har Alexandra den svenska motsvarigheten att förhålla sig till.
Bara där blir det en anpassning till svenska förhållanden.
Jag kan inte med ord uttrycka hur rätt jag tycker att Fredrik Steen har när han säger att den svenska hundvärlden har fastnat alltför hårt i det här med att träna hund, och totalt missar fördelarna – och faktiskt nödvändigheten i att ha ett vettigt ledarskap. Alexandra, och tack och lov fler med henne, kan introducera det till Sveriges hundägare. Det borde välkomnas med öppna armar.
Och bara som en ytterst kort kommentar; på Hundmässan i Stockholm såg jag fler hundar som ledde sina människor än tvärtom.
Just sayin‘.
Alexandra Ortega i sociala medier