Jag tar mig friheten att mellan inläggen som handlar om olika hundmänniskors teorier och/eller metoder, skriva ett inlägg som mer i detalj och med ett exempel på faktisk situation, tar upp vad jag anser handlar mer om ledarskap och där träning av hund inte riktigt passar eller funkar, samt vad detta ur mitt perspektiv ger för konsekvenser i längden. Mycket nytta och nöje.
En sak som träning av hund inte nödvändigtvis är som mest effektiv, är det här med att respektera andras utrymme och integritet. Jag har ett fantastiskt bra exempel på detta, när det gäller den lilla bichon havanaisen Mysak. Han är på många sätt en supermysig hund, men han vill gärna hoppa upp med framtassarna på mina lår – bland annat när jag sitter på dass. Det här är inte ett beteende jag gillar särdeles, och därför puttar jag helt sonika ned honom. Gör han det igen (vilket han ofta gör), puttar jag ner honom igen – lite mer bestämt.
Sådär kan vi hålla på några gånger tills han fattar att jag faktiskt menar det.
Under tiden jag har puttat ner honom har jag inte under en enda sekund varit elak, hårdhänt, fått honom att känna sig dum, skyldig, utsatt eller något som helst annat dåligt. Det enda som har hänt är att jag fått honom att förstå att näh, jag vill inte att du gör sådär.
Han gör det inte särskilt ofta numer, jämfört med förr, kan jag säga.
Det är precis samma sak de tillfällen när han tar sig friheten att hoppa upp i mitt knä utan att först kolla om jag är ok med det.
Att säga att “en hund tar över” behöver inte nödvändigtvis (även om det kan innebära det) betyda att hunden plötsligt börjar bli superdominant och tar över på det viset. Det kan handla om så enkla saker att hunden tränger sig på i tid och otid och fullständigt struntar i din egen integritet, medan den samtidigt kräver att du ska respektera hens integritet.
I sådana lägen måste det vara ok att säga nej och/eller korrigera. Det man behöver komma ihåg är att ju mer intensiv hunden är i sina överträdelser, desto mer intensiv behöver man själv vara i sitt nej/sin korrigering. Jag har skrivit om det tidigare, och jag tror att jag beskrivit det som “intensiteten i din korrigering behöver motsvara hundens intensitet”.
Om du gör just precis det jag beskrivit, men hunden inte lyssnar, har du ett problem. Och jag säger du, därför att då ligger problemet hos dig och inte hos hunden. Ditt problem är i det här läget att du inte är trovärdig i hundens ögon. Då är det inte hunden som behöver tränas eller sättas på plats, utan det är du som behöver se till att stärka dig själv.
Det är detta, gott folk, ledarskap handlar om för mig. Att veta vem man är, att vara sann emot sig själv, att vara tydlig med de egna gränserna, att på ett rakt och tydligt sätt kommunicera till hunden vad som är ok – eller inte ok. Det handlar aldrig om att göra hunden illa, men om inte du kan sätta upp gränserna för hur er relation ska se ut, vem ska då göra det åt dig?
Och om det här med att träna din hund är viktigt för dig, kan jag garantera att det kommer att bli så oerhört mycket lättare om du bara genom att vara dig själv kan få din hund att lyssna och tro på det du säger.
Glöm inte att din hund (och andras!) vet precis allt om din självbild, din självkänsla, din förmåga att sätta och hålla gränser, utan att du rapar ur dig allt du skulle behöva åratal av psykoterapi för att få ur dig till en terapeut. Om du inte menar det du säger, kommer din hund inte att respektera dig. Att mena det du säger, för den som missat det, innebär inte att vara fysiskt våldsam, att tvinga hunden till något, utan det innebär helt enkelt – att mena det du säger.
För dig som väljer att tolka begreppet ledarskap utifrån din egen negativa upplevelse av Cesar Millan kan jag bara beklaga. Uttrycket tillhör inte Cesar Millan – han har inte ensamrätt på det. Han har inte heller ensamrätt på metoder att utöva ledarskap, lika lite som elaka män har ensamrätt på papparollen eller rollen som make.
Om det inte framgått (jag vet att jag pratar mig varm om ledarskap) så har jag faktiskt inget emot det här med att träna hund, och jag håller med om att i de situationer där man verkligen tränar sin hund, så är positiva metoder väldigt framgångsrika.
Det jag inte håller med om är att positiva träningsmetoder är den enda sanningen och det enda man kan/bör hålla på med. Jag är övertygad om att man gör sig själv och sin hund en björntjänst genom att inte ställa krav på sin hund och att enbart berömma och belöna.
Jag önskar mig en mer nyanserad diskussion när det gäller ledarskap versus träning av hund, i julklapp. Det vore så otroligt tacksamt.
End of rant – nästa inlägg kommer att handla om fler hundkunniga! 🙂