Och då menar jag inte hundbiten som i “jag älskar hundar” även om detta är helt sant. Nej, idag syftar rubriken på just precis det den säger – jag har blivit hundbiten. Av Floki. Igår när vi skulle klippa klorna. Det var inte något jag hade förväntat mig – alls, faktiskt.
Att Floki inte gillar att få sina klor klippta är ingen nyhet. Det har jag berättat om tidigare. Vi har övat på det flera gånger, och jag har tyckt att det har gått bättre. Inte skitbra, givetvis, men aningens bättre för varje gång.
Igår ansträngde jag mig för att göra det på ett så bra sätt som möjligt. Det var ännu mer gos och godis än tidigare, för att steg för steg vända hans upplevelse av en obehaglig och otäck upplevelse till mer och mer positiv. Och det gick jättebra. Första framtassen gick hur bra som helst.
Men så skulle jag börja på den andra framtassen, och någonstans där var det något som skiftade för Floki, och han flippade ur totalt. Han flög upp och började bete sig som en riktig mupp. Jag försökte få tag på honom för att få honom att lugna sig, och där någonstans – bet han mig i handen.
Jag lyckades få tag på honom och höll honom stadigt i nackskinnet för att hindra honom från att fortsätta hugga omkring sig. Det tog en liten stund, men till slut lugnade han ner sig. Under den stunden hann det gå rätt många tankar genom mitt huvud.
Den första var – jag får inte ge upp. Jag får inte ge upp och låta honom vinna genom att bettet blir hans sätt att avsluta allt han inte gillar.
Men för första gången – jag gav upp. Jag klippte inga fler klor. Mest för att jag blödde från handen han bet mig i, och för att jag dessutom hade ont. Jag skulle inte ha kunnat hålla i hans tassar stadigt, så det hade inte blivit bra att fortsätta.
Jag är inte helt nöjd med hur den här situationen utspelade sig. Jag är inte heller helt nöjd med hur jag hanterade den. Men jag har faktiskt aldrig varit med om just det här tidigare. Ella skulle aldrig någonsin ens ha kommit på tanken att ens markera. Kloklippning med henne var som en dröm. Men då började vi träna redan när hon var pytteliten valp, och det var en mysig stund varje gång vi skulle klippa klorna.
Dessutom kände vi varandra så väl att om det skulle uppstå en situation där jag behövde bli bestämd, så visste jag precis exakt hur jag skulle bära mig åt för att det skulle fungera.
Det finns lite olika lärdomar att dra av det här. Till att börja med; Floki är inte ett monster. Han har inte lärt sig att bli hanterad på ett vettigt sätt, och han är otroligt rädd om sin egen kropp av det skälet. Jag är helt övertygad om att det går att lära honom att kloklippning hemma kan vara supermysigt, men jag har bestämt mig för att det är en uppgift för hans matte. Jag har inte lust att utsätta mig för risken att bli biten någon gång i veckan, när det inte är min egen hund.
En annan lärdom är; detta är ett bevis på hur otroligt viktigt det är att börja träna sin hund i fysisk hantering redan som valp. Vill man att hunden ska klara av att få klorna klippta, tänderna inspekterade, och så vidare, måste man börja med det i tid. Annars står man där som ett fån när hunden är vuxen, och får betala onödiga pengar för att få klorna klippta.
En tredje lärdom för min personliga del är att jag behöver bli bättre på att inte engagera mig mer än nödvändigt i andras hundar. Jag vill väl, men jag måste faktiskt inte. Det här är något jag är dålig på, och jag gissar att det är på både gott och ont. Jag tycker oftast att det är roligt att göra lite extra, men jag har en tendens att göra mer än jag behöver – och det är inte nödvändigt.
När det gäller själva bettet och min hand; det är mest lite rivmärken, ett lite större – mellanting mellan rivmärke och hål, som blödde, och igår var jag rätt svullen på ett par ställen. Jag har ont i handen, men kan röra allting utan problem. Jag känner mig lite svag i hela handen, men jag har trots allt blivit biten, så det är kanske inte så konstigt. Jag tror inte att jag kommer att få några problem, när allt har lagt sig och läkt.
På det stora hela känns det som – shit, vilket äventyr. Inte ett särskilt roligt äventyr, men ett äventyr nonetheless. Det rör sig väldigt många tankar om det här i mitt huvud just nu, och jag är inte helt säker på vart de tar vägen.
Jag hade hoppats på att jag skulle kunna hjälpa Floki och hans matte med kloklippningen så att hon på sikt kan göra det själv. Men jag har faktiskt inte lust att utsätta mig för risken att bli biten igen.
Motivationen för att träna min egen hund i hantering har dock gått i taket. Det här är inte en problematik jag har lust att dras med, när det gäller en hund som i vuxen ålder kommer att väga runt 50 – 60 kilo.