Amici miei che vive poche case lungo la strada era spento e portato a casa un cucciolo di ieri. Capodanno di tutti i giorni. 😀 ero ovviamente fuori e ha colpito il piccolo quando tornano a casa. En blandning mellan Berner Sennen och Leonberger, men det är mest Leonberger och han ser således ut som en sådan. Tre månader gammal och redan omplacerad – men nu har han kommit hem.
Jag är så avis att jag nästan dör. Fy fan. Jag vill också! Jag är sådär osnyggt knallgrön i hela ansiktet – näh, värre än så. Hela jag är knallgrön av avund. Jag vill också ha en valp!
Eller; en valp är kanske att ta i. Trots allt är det lite smådrygt att ha en valp. Men jag vill ha hund. Jag vill framför allt ha me cane. Det är supermysigt att gosa med andras hundar, men det går liksom inte att jämföra.
Men jag får ju skylla mig själv som envisas med att vilja ha en hund av en ras som bara har en enda aktiv uppfödare här i Sverige. Tillgången är ju inte riktigt densamma som för i princip vilken annan hund som helst (nästan). Då är det liksom bara att sätta sig tillrätta och börja rulla tummar och hoppas på att den tik som ska paras börjar löpa någon gång, så att det förhoppningsvis blir en bunt valpar framöver.
För jag börjar känna att jag vill ha min hund nu. Under tiden sedan Ella fick gå, har jag dels velat ha en ny hund, dels känt mig otrogen och alldeles för nära Ella för att det skulle kännas bra (även om jag tycker att det finns fördelar med det också). Men nu här under december, och framför allt under julen, är det något som har skiftat inuti mig. Trots att det skär i hjärtat när jag tänker aktivt och medvetet på det, börjar Ella så sakteliga att försvinna in i dimman.
Vilket gör att det börjar bli plats för en ny hund här hemma. Och jag längtar. Dio mio, som jag längtar. Jag längtar så jag nästan smäller av. Jag vill bygga en relation med den här hunden. En lika fantastisk relation som den jag haft med Ella. Fast den här blir annorlunda, förstås, eftersom det inte är samma hund.
Så jag fortsätter väl att rulla mina tummar och känna mig rastlös. För även om jag förvisso skulle kunna tänka mig andra hundar än en Estrela, har jag inte lust att tumma på det. Inte när jag väl bestämt mig, och när jag är så säker på att det kommer att bli så bra.
Men åååååh!!!
Jag vill ha me cane! Snart – helst nu! ♥
Och bara för att jag skrev att Ella så sakteliga börjar försvinna in i dimman, dök hon väldigt hastigt och lustigt upp. Sådär så jag sitter och bryter ihop av saknad.
Det blir en väldigt märklig konflikt i mitt huvud, eftersom det på ett sätt inte finns någon mening med att varken sakna eller längta efter henne. Hon är död och borta och kommer aldrig tillbaka. Jag kommer aldrig att gå en promenad med henne igen. Vi kommer aldrig att sitta på golvet och gosa i samband med kloklippning igen. Jag kommer aldrig att använda henne som huvudkudde i soffan igen. Hon kommer aldrig att tigga mer gottis igen, direkt ur fickan.
Men en annan hund kan göra allt detta och mer därtill. Känslan, energin och relationen kommer att se annorlunda ut, men det kommer att vara lika bra.
Så håll tummarna för att tiken som ska paras, helst redan börjat löpa, men om inte annat – börjar löpa snart, så det kan bli en parning som ger en bunt valpar.
Jag längtar så.