Jag har precis reciterat listan med de namnförslag jag har, för Molly. Hon gillar två av dem. Tror jag – det är liksom svårt att avgöra med en katt. Den där jävla listan skiftar i antal och vilka namn som finns på den, men några har varit konstanta ganska länge, och några är nykomna. Men herregud, vad det ska vara svårt att bestämma sig.
Det finns vissa saker här i världen jag är oerhört kinkig med. Färger, till exempel. Framför allt när det handlar om färger jag har på kläder eller smink (eller smycken, för den delen). Jag är också ganska kinkig när det gäller namn. Jag fick ett visst antal namn när jag föddes, och av dessa har jag kvar ett och lagt till ett annat och bytt efternamn. Varför? Därför att bokstäver i en viss ordning ger ett visst intryck, och jag vill att mitt namn ger rätt intryck av mig. Rätt intryck är hur jag uppfattar mig själv.
Jag är också rätt kinkig med namnen på mina djur. Det måste funka. Dels bör det vara lätt att säga, och lätt att lystra till. Det måste ligga bra i munnen, och kännas naturligt.
Sotis, min gammelkisse som lämnade mig någon månad innan Molly kom in i mitt liv, hette redan Sotis när han kom till mig och mitt ex. Ella hade också redan sitt namn när jag tog hem henne, och där hade jag inte möjlighet att byta till något jag tyckte passade bättre. Hade jag fått välja själv, hade hon hetat Ziva. Saga namngav jag själv, och det var uppenbart vad hon hette – i alla fall för mig. Molly såg jag bara på bild innan jag hämtade henne, men man såg på henne att hon hette Molly.
Den bild jag sett på min nya valp säger inte ett skit i fråga om namn. Nu är han inte så gammal – bara tre och en halv vecka, så jag förväntar mig och hoppas att det blir tydligare allt eftersom. Men varje namn jag smakar på, ser inte ut att vara hans namn. Vilket stör mig en aning, eftersom alla namn är (enligt mig!) fantastiska sådana.
I värsta fall får jag vänta med att bestämma mig tills jag hämtar honom. Men jag råkar också veta att uppfödaren vill veta vad jag tänker kalla honom, för protokollet från veterinärbesiktningen. Så vi får se.
Detta är mina namnförslag för tillfället:
- boyo
- sebbe
- sisko
- zorba
- persson
- chili
- bruno
- gaiyo
- bastian
- attila
- tamlin
Det finns ju säkert namn som skulle vara supergulliga på en valp – om han förblev valp resten av livet. Men det här ska ju bli en stor, häftig, svart schäfer – så namnet behöver ju liksom fungera med det.
Tja, vi får se vad det blir i slutänden. Bra blir det, i alla fall. Jag tänker fortsätta fundera och grubbla tills jag blir vithårig (jag är ändå på väg åt det hållet, under all hårfärg!) om jag måste. 😀
Annat jag funderar på är hur jag ska ta mig ner till Skåne. Min bil är avställd, så den kan jag uppenbarligen inte använda. Jag måste antingen övertyga någon om att köra mig, eller så får jag ta tåget. Tåg känns aningens omständigt, men å andra sidan ger det större möjlighet att fungera som trygg punkt för [insert ännu obestämt valpnamn här] på vägen hem.
Det löser sig, det med.
Och så funderar jag givetvis på vad jag behöver köpa hem. Det mesta har jag redan. Nog för att jag tänker vara min Ella trogen på många sätt, men hon får fan dela med sig av sina gamla matskålar (det har hon redan gjort, för den delen), koppel, leksaker och så vidare. Det jag behöver skaffa är ett enklare halsband. Sådana kommer jag förmodligen att behöva köpa ett antal under det första året, eftersom min valp trots allt kommer att växa en hel del.
Hundmat behöver jag köpa hem. Uppfödaren ger valparna ett foder från Acana, men det är aningens dyrare än jag tycker att jag har råd med. Som jag tänker just nu, köper jag hem en sådan säck, och därefter det foder jag hade tänkt fortsätta med (Eukaneba, valpfoder för stora raser).
Klotång har jag, men det skadar inte att köpa hem en till. Jag behöver investera i en ny Furminator – Ellas gamla är oerhört sliten, efter tio års användning. Bajspåsar behövs. Leversnittar och tuggben.
Jag måste också försäkra min hundvalp. Fast det kan jag inte göra förrän jag hämtar hem honom. Eftersom en av mina bästa vänner är personligt ombud åt Agria lär jag ju försäkra honom där – annars får jag väl spöstraff, misstänker jag. 😀 Försäkrad ska han i alla fall bli.
Jag hyser också rätt intima funderingar med att ge den här valpen glukosamin redan från början. Jag vill i så hög grad som möjligt förebygga taskiga leder eller åldersartros – och han är en schäfer, trots allt. Så – glukosamin till maten blir det. Och jag tänker kosttillskott snarare än som ingrediens i fodret.
På det stora hela känns det som att jag har hyfsad koll. Om inte annat finns det ju inget slutdatum – glömmer jag att köpa något innan, kan jag alltid köpa det när valpen har flyttat hem. Men just maten, halsband, bajspåsar och leversnittar känns lite småviktigt att ha redan från början.
Alltså, ni anar inte hur positivt pirrigt det här känns. Jag är alldeles pirrig och kvillrig i hela magen. Fjärilar, liksom! ♥
Herregud, vad jag har längtat. Den här valpen är så oerhört efterlängtad så det är nästan löjligt åt det. Jag kommer att svära över att behöva springa i trapporna hundra gånger om dagen, för att inte tala om allt tuggande, en god tid framöver, men när det är klart… Åh. ♥
Men jag är glad att ha ungefär en månad på mig för mentala och praktiska förberedelser.