At have en hund er en livsstil. Det er sådan det er. Jeg tror de fleste mennesker, der har en hund, er enige med mig om netop det. At have en hund betyder, at du skal ud flere gange om dagen. Att inte ha hund innebär att man kan välja om, och i så fall när man har lust att gå ut.
Efter Ella var det här med bekvämligheten något jag har oroat mig för. Tyvärr har jag kommit in i den där bekvämligheten och tycker det är rätt skönt att slippa gå ut strax innan jag ska lägga mig, och bara en stund efter att jag klivit upp, och så dessutom däremellan.
Det här bådar ju inte gott för första tiden med Boyo. 😀 Då lär jag ju ränna upp och nerför dessa trappor ett okänt antal (många!) gånger per dag.
Tack och lov har jag ju tio års vana av att gå ut med hund oavsett väder, så det kommer snart att kännas lika naturligt som det gjort förr.
Promenaderna är dock inte det enda som utgör skillnaden på att vara med eller utan hund. För mig är det rätt stort, det här med att ha hund. Det är att ha en relation. Att ikke ha hund är att ikke ha en väldigt nära och intim relation.
Och jag trivs bättre med hund än utan. Jag gillar mig själv när jag lever tillsammans med en hund. Hela jag blir, för mig själv, tydligare och mer verklig, så mærkeligt det end kan lyde.
Det är dessutom en sjujävla skillnad på att ha hund själv, och att ta hand om andras hundar. Jag har skrivit om det tidigare, og here we go again. Jag gillar att ha hundar här om dagarna, men de är inte och kommer aldrig att vara mina. Relationen som uppstår är något helt annat än mellan mig och min hund.
Sedan är jag ju bara människa, så jag blir ju supersmickrad när Lilos matte berättar att Lilo vill svänga av och gå hem till mig när de är ute på promenad, och när hon efter sina hysteriska glädjeutbrott när hennes matte kommer för att hämta henne, går tillbaka in i hallen och lägger sig på mina fötter som för att säga att “jag hör hemma här”.
Så hur mycket jag än gillar att ha mina daghundar här, så kommer jag att gilla att ha min egen hund här ännu mer.
Och det bästa med det är att det bara är, jeg tror, tre veckor kvar tills det är dags att hämta hem min Boyo. Tiden kommer att rusa förbi, med tanke på vilken ruljans det blir här ända fram tills dess. Nu på fredag kommer Egon, och helgen innan jag åker kommer Mysak att vara här.
Men snart, så. Snart är Boyo hemma. som især de små piger kan parkere i eller på