Ni vet ju redan att jag har shoppat åt Boyo. Inte skitmycket grejer, men lite småsaker, sådär som jag tyckt att jag saknat. Bara i helgen som var, kom jag iväg och köpte nya skor. Mina gamla hundpromenadskor var så slitna att sulan gått sönder. Men jag har också köpt lite annat smått och gott – till exempel leversnittar och tuggben.

Men det tror jag ni redan vet. Det här inlägget ska handla om det här med att köpa hem stora säckar torrfoder, och underhållningsvärdet i att släpa nämnda säckar uppför trapporna till tredje våningen.

Låt mig upplysa om att det finns inget underhållningsvärde i det. Inget alls, faktiskt. I stället finns det ömmande handflator och rinnande svett. Särskilt om man har en fleecetröja på sig under jackan, och en struthätta i fleece utanpå jackan.

I’m telling you, this is not my hobby.

Jag har alltså idag släpat 5 säckar á 18 kilo uppför trapporna till tredje våningen. Fem säckar. Det är.. vaddå; 90 kilo!? Inte allt på en gång, såklart, men jag tog en i varje hand och liksom puttade mig uppåt ett steg i taget. Tre vändor blev det, och när jag var klar rann svetten. Jag vill tillägga att jag hatar att svettas. Framför allt i fleece.

Jag är inget jättestort fan av Postnord, men till skillnad från DHL så bär de upp det man beställt hem. DHL, de lämpar av ens paket utanför porten, och så får man bära, släpa och kämpa bäst fan man vill. Just idag är jag inget större fan av DHL heller.

Fast det är klart; hellre släpar jag det uppför alla trappor, än att bära hem det från Granngården, vars lokala butik ligger en bra bit ifrån mig. Jag har för tillfället ingen fungerande bil, och skulle verkligen inte gilla att behöva bära 90 kilo torrfoder hur långt som helst. Man får vara tacksam för det lilla.

I övrigt saknades det grejer från Granngården. Hade beställt ett litet, justerbart halsband i minsta storleken, och efter ett telefonsamtal fick jag reda på att det har utgått (varpå man kan undra varför det finns tillgängligt i onlinebutiken). Även ett nylonkoppel saknades (från samma leverantör som halsbandet). Jag har mailat, så får vi se vad som händer.

Men nu har jag allt hemma. Torrfoder, hundsäng, leksaker, ett lite större halsband tills Boyo blir lite större, leversnittar och tuggben, bajspåsar, absorberande underlag, ny furminator… tror inte att jag har glömt något. Jag är hur nöjd som helst.

Trots dagens ofrivilliga gympass. 😀

Jag kan också passa på att skvallra om att jag fick en ny bild på Boyo från uppfödaren idag. Han är störst i kullen och mest matglad – och social, dessutom. För mig känns det som en ren, skär lyckträff, eftersom jag gillar tanken på att han förhoppningsvis blir en stor kille som vuxen. Det märks också att han växer; på just den här bilden såg han ut att helt plötsligt ha blivit kalv – benen ser jättelånga ut. 😀

För den som undrar om bilder, för övrigt – jag väljer aktivt att inte visa bilderna jag får från uppfödaren, eftersom jag råkar ha en bakgrund som fotograf. För mig är det inte ok att dela bilder från andra hur som helst. När Boyo har kommit hem kommer ni att få se fotografier på honom tills ni kräks, så don’t worry, liksom. 😀

 

Hundliv – livsstil

Den 4 juni 2019 förlorade jag Försvarsmaktens Ella till ålderskrämpor och juvertumörer.

 

Den 12 februari 2020 åkte jag till Skåne fram och tillbaka på en dag för att hämta hem min nya hundvalp, Boyo.

 

Följ mig på resan med att uppfostra en valp till en jättehäftig hund!

 

Välkommen!
/Malinka P.

Hundfolk

Detta är personer och/eller organisationer som jobbar på ett sätt som överensstämmer med min egen filosofi om vad som gynnar relationen mellan människa/hund på bästa sätt.

 

Arkiv
Kategorier
Translation