Läste just ett blogginlägg av svenske forskaren Per Jensen, som handlar om begreppet dominans, hur man använder det, vad det enligt forskning betyder, och vad gemene man lägger in i det. Ett rätt kort inlägg, men nog så intressant. Tänkte fundera lite omkring det i det här inlägget.
Några av de hundar jag har träffat sedan sommaren är sådana jag skulle kalla “dominanta”. Eller, kanske snarare (vilket jag också tror att jag har skrivit om) att jag anser dem ha väldigt höga tankar om sig själva, vilket i sin tur ger dem förmågan att ha stor integritet och kräva sitt utrymme (båda dessa saker förutsätter en rejält stor energibubbla omkring hunden), och dessutom förmågan att kräva sin plats hos en människa.
Egon är den typen av hund. Jag anser honom vara rätt ranghög (dominant, om man nu hellre vill använda det uttrycket), men han är det inte på ett dumt sätt. Dalmatinern Sigge som var här några gånger tidigt i höstas är också den typen av hund. Ella var definitivt den typen av hund.
Fast där jag upplever Egon som ranghög, var jag alltid osäker på Ella. Hon gav intryck av att vara dominant, enbart på grund av sin energi, sin intensitet och den hastighet hon levde i. Och visst, gentemot vissa hundar var hon ranghög, medan hon i umgänget med andra hundar var sådär löjligt fjäskig och undergiven.
Vilket leder mig till det intressanta i den här artikeln. Per Jensen menar att dominans alltid utspelas i en relation, och det här är något jag själv funderat mycket omkring – fast i andra sammanhang. För att vi ska kunna vara något, behöver vi ha en spegelbild som bekräftar det vi “är”, oavsett vad det rör sig om. Om en hund ska ha hög rang/vara dominant, behöver det finnas en annan hund som accepterar det.
Fast där Jensen menar att det endast är mellan hundar som dominans/hög rang existerar, tycker nog jag att det existerar mellan människa och hund också. Däremot behövs det, rent generellt, en omställning i vad man lägger in i framför allt begreppet dominans. För mig handlar dominans inte om ilska och våldsamma utspel, utan om förmågan att få (en hund i detta fallet) att vilja följa mig och göra det jag ber om.
Jag anser också, vilket jag otaliga gånger på den här bloggen försökt få fram, att olika sorters hundar kräver olika sorters handlag. Medan ingen hund förtjänar fysisk eller psykisk misshandel, finns det hundar som är väldigt lätthanterliga och därmed inte kräver så mycket av sin människa, men det finns också hundar som är betydligt tuffare och behöver en annan hantering för att fungera optimalt.
Ett annat uttryck för hög rang eller dominans, som jag ser det, är förmågan att sätta gränser. Lilo är ett bra exempel på det, särskilt när det gäller andra hundar. Nu har ju hon ganska nyligen börjat landa ordentligt i den hon är, som familjehund (jämfört med avelstik på en puppy mill), så jag tror inte att vi kanske har sett den yttersta gränsen för vem hon är ännu. Än så länge skulle jag inte säga att hon är überdominant, men kanske en så kallad happy go lucky-hund med dominanta tendenser!?
Jag köper rakt av Per Jensens tanke om att dominans/ranghöghet är något som uppstår i en relation, och att grunden till detta består av exempelvis självförtroende, självsäkerhet, höga tankar om sig själv, förmåga till gränssättning och så vidare. Jag köper också att detta kan skifta mellan individer, men jag misstänker att en hund som har gott självförtroende och så vidare, har det oavsett vilka hundar den möter. Det är när graden av denna självsäkerhet, självförtroende, gränssättning och så vidare, kan mäta sig med den andra hundens, som det finns utrymme för konflikt.
Som vanligt tycker jag att det här är så sjukligt jävla intressant att fundera på. Min plan är att skaffa mig så mycket kunskap om det här att jag kan göra i princip vad som helst som har med hundar att göra. Och det tänker jag göra på samma sätt jag gjort hittills; genom att läsa olika saker, se olika personer prata (Youtube), men framför allt genom att iaktta de hundar jag hänger med, och sen tänker jag koka ihop en teori/metod/filosofi som funkar för mig.
Det är för övrigt vad jag tycker att alla andra som intresserar sig för det här på ett djupare plan än jag tror gemene man gör, också ska göra. Att köpa en enda filosofi som sanning är enligt mig trångsynt och lite för enkelspårigt, men to each his own. 🙂
Om någon dag tänkte jag skriva ett inlägg om olika former av ledarskap, eftersom det begreppet tillsammans med dominans är så stigmatiserat. Jag kommer att utgå från mig själv och de hundar jag haft och har tillgång till, och så tänkte jag diskutera hur ett ledarskap kan se ut. Alla fungerar inte på samma vis, och därför ser ledarskapet inte heller ut på samma sätt.
Ingetdera behöver vara fel, men det finns vissa saker åtminstone jag anser behöver finnas med för att en relation med en hund ska fungera.