I dag har været en rigtig spændende dag, dog slet ikke på en positiv måde. Først og fremmest har jeg haft tre hunde her i dag – ophold, Lilo og Flóki. Det alene er ret trættende, eftersom det är tre energier som fungerar på olika vis tillsammans, beroende på vilka man parar ihop. Men det är inte det som var Flokis otäcka äventyr idag. Näh, för det var något helt annat.
Idag på eftermiddagen fick Floki för sig att det var en god idé att kräkas galla. Tre gånger kräktes han upp galla, vilket är bland det äckligaste jag vet. Hans matte har berättat att han ibland gör det när han inte ätit ordentligt på morgonen, så jag tänkte inte så mycket på det, annat än att jag var tvungen att torka upp det.
Men innan jag hunnit så långt märker jag att både Egon och Lilo rusar fram till Floki, som ligger på sidan i hallen och krampar.
Ni kan inte föreställa er den nivå min stress rusade upp till. Åh, herrejävlar. Åh, fy satan i gatan, säger jag bara. Floki ligger i min hall och krampar och har fradga i munnen. Lilo och Egon står bredvid och tittar på.
Själv hinner jag tänka ungefär en biljard tankar inom loppet av ett par sekunder, och de flesta tankarna rörde sig om – jag hinner inte till veterinären innan han dör! Hur ska jag få hit en bil och nån som kan köra inom loppet av två sekunder? Jag måste ringa hans matte, men jag kan inte vända ryggen till Floki under tiden!
Jag trodde tamejfan på fullt allvar att han skulle dö.
Nu blev det – tack och lov, inte så. Han krampade under en eller möjligen två minuter – max. Sedan upphörde det, och det tog någon slags tid innan han kom till. Under de sekundrarna tyckte jag att han såg stel och spänd ut i bakbenen, så jag böjde mig ner för att känna efter. Då reagerade han som förmodligen vilken hund som helst skulle, och bet mig i handen. Såklart. Den andra handen, den här gången.
Men min hand är ointressant i sammanhanget. Det som är intressant är att han tog sig igenom den här upplevelsen utan att dö. Och tro mig, det var riktigt jävla otäckt under tiden. Jag har sett liknande tidigare, både med människor och hundar, men det var väldigt länge sen. Jag var helt skakig en lång stund efteråt.
När Flokis matte hämtade honom idag stod vi och pratade en lång stund. Hon ska boka tid hos veterinär för att utreda vad det här är för något, vilket jag tycker är oerhört lämpligt. Hon berättade nämligen att det här inte är första gången, utan det har hänt en gång tidigare för ungefär ett år sedan. Då sade veterinären att “en gång är ingen gång” och att det är svårt att utreda. Men nu har det ju hänt igen, så nu är det ju dags att utreda.
Jag har givetvis googlat och utifrån det jag har hittat kan det här bero på två saker. Antingen har han epilepsi, eller så har han diabetes. Det kan säkert vara en massa annat också, men jag googlade snabbt och skummade igenom några av de översta sökresultaten. Vad det faktiskt är lär märkas när veterinär utrett honom.
Behöver jag säga att Floki har varit helt slut hela eftermiddagen och kvällen!? Han var så trött att han nästan såg i kors, kraken. Jag misstänker att han kommer att sova ovaggad i natt. Det kommer jag också, hoppas jag.
Det här var ett äventyr jag tror att både Floki och jag hade kunnat klara oss utan. Men nu blev det så, och vi överlevde båda två. Men shit, vad han skrämde mig. Phew!!!